Slutsatser – Odessa 11/10 2014

Imorgon går resan vidare utanför Ukraina. I det här stycket presenterar jag mina,
Slutsatser, dragna efter ett hundratal möten på åtta olika platser.
Från krigets Donetsk till Högra sektorns Lviv, har vanliga människors liv,
Varit både det som berört mest, och det som förklarat bäst,
Vad som egentligen står på spel. Tack vare dem har varje enskild del,
Av kriget fått ett levande ansikte, ofta ganska olika dem sedda genom medias kikarsikte.

Tvärtemot den allmänna uppfattningen, så är det sällan någon som tappar fattningen,
För att ord sägs på ett språk som inte är det första, eller för området det största.
Det här är alltså inte ett bråk, som i någon större utsträckning handlar om språk.
Det är däremot ett säkert sätt att provocera, och följdaktligen har det dykt upp flera,
Förslag på hur ryskan ska begränsas och till med på hur bokhyllor ska länsas,
Men i verkligheten är det knappast genomförbart. För det första är det uppenbart,
Att språken är alldeles för lika. De är naturligtvis egna och unika,
Men det här är varken det latinska Moldavien, eller det kartvelska Georgien.
I Ukraina är det helt enkelt mycket få, som inte förstår båda två.
Här finns också en likhet i storleken, ukrainskan är lite större i hemmen, ryskan i biblioteken.

Flaggor med illa dolda hakkors[1], Lenins huvud avsågat tack och mors[2],
Historisk vördnad för hammare och skära, drömmar om sovjetisk ära.
Alla tecken på ett ideologiskt slag. Men det är det inte, åtminstone inte än, inte idag
Visst används de i propagandan, men det är väldigt få som själva ger uttryck för endera andan.
Med samma bruna liberalism i Kiev, Bryssel och Moskva, är det länge sen det va
Mer än graden av liberala friheter, som var föremål för våra kvällsnyheter.

Men allt det här skulle kunna vända, kanske håller det redan på att hända.
För även om det hellre pratas om politiska schismer, än klassiska ismer,
Är det här på många sätt en konflikt om klass. Det är arbetarna i industriernas Donbass
Mot medelklassen från städerna i väst. Instinktivt satsar de på varsin häst.
Det är möjligheter för några mot trygghet för alla. För arbetare är EU:s händer ofta kalla,
Och en björnkram lockar därför desto mer. Men dimensionerna är så klart fler.

Det handlar om ekonomi. Ska det bli EU som i,
Ukraina får avsättning för varor, och tillgång till de skaror,
Av arbetare som är redo att slita för några kopek? Eller ska det bli Ryssland som med panslavisk förkärlek,
Bildar en nygammal union? Det är i ett cyniskt handelskrig ukrainska liv är ammunition.

Inte mindre cyniskt är det andra skälet, för i det stora hela är det militära supermakter som här för befälet.
De smutsar möjligtvis inte ner sina egna händer, men det är för mig otänkbart att det som händer,
Sker utan åtminstone tysta medgivanden från vita husen[3]. Det ligger i deras makt att förhindra att ytterligare många tusen,
Människor ska dö, av kulor och granater och inom någon månad också av kyla och snö.
Det här är en strid om militära positioner, en blodig förberedelse för framtida krigsaktioner.

Större än frågan om stormakterna och skulden, för vars skull den,
Ena ledarsidan efter den andra, tävlat om att peka på Ryssland, på varandra,
Och någon gång på Nato och EU, är vad som kommer att hända nu.
Hur ska människor här kunna leva tillsammans? Det är det svåraste och sorgligaste i alltsammans.

I Slavjansk orsakade mina frågor nästan ett handgemäng, mellan två grannar med sympatier för olika gäng,
I Lviv sitter skakiga biologistudenter, som tog hand om skjutna på Majdan i stället för att plugga till tenter.
I DNR finns de som blivit kidnappade av milisen. Andra har blivit plundrade av polisen.
Bakom mig mördades minst fyrtioåtta människor, efter att de sökt skydd i fackföreningarnas kontor…

Den här listan kan göras sorgligt lång, men den är viktig, för om det nån gång,
Åter ska bli möjligt att leva i fred, måste det här sluta med,
En genomgång av varje enskild förbrytelse.[4] För annars kommer hat och förtrytelse,
Snart få kriget att blossa upp igen, och igen, och igen…

 

 

 

[1] Klicka för bild

[2] I slutet av september sågade aktivister av huvudet på leninstatyn i Kharkiv och sammanlagt har 160 leninstatyer välts under mindre än ett år.

[3] Också i Moskva finns det en regeringsbyggnad som kallas Vita huset.

[4] I nuvarande fredsavtal finns en paragraf om amnesti för allt utom de värsta krigsbrotten. Förhoppningsvis finns det ändå en skillnad mellan att erkänna offer och straffa skyldiga.

Bedöva mig – Odessa 10/10 2014

De valkiga händerna rör sig oavbrutet mot varandra. De är utan arbete som så många andra.
De liksom han har svårt att hantera sysslolösheten, och i sin kamp mot hopplösheten,
Har han tagit till det som alltid finns så nära, räddningen för den som inte längre förmår bära nära och kära,
En räddning som här portioneras i hekto[1], och vars konsekvenser undkommer nikto[2].

”Jag har aldrig nekat min dotter nått, hon har alltid fått,
Det hon har velat men, nu var det länge sen.”

Spriten har märkt ögon och andedräkt, men rösten är ännu inte knäckt.

”Jag säger att det är åska, och när hon säger att då ska,
Det väl regna och blixtra också, säger jag att en del oväder bara kan höras, och så,
Försöker jag skydda henne från allt det här. Barn ska inte veta vad krig är.”

De oroliga, grova händerna knackar ivrigt, på blocket ur vilket jag rivit,
En sida för att anteckna något helt annat, då innan han hade satt sig och stannat.

”Skriv det. Skriv det. Skriv det.”

I underjorden görs det fortfarande affärer. Under alla stora korsningar finns gångtunnlar och det här är,
En av dem. I en liten kiosk arbetas det fortfarande åtta till fem,
Med alla sorters kopiering och utskrifter. I ett samhälle där personuppgifter,
Utan undantag styrks med kopior av ens pass, ger kriget ingen anledning att korta ner kopiatorns arbetspass.
Det står en handfull äldre kvinnor i kön. De lever sen månader utan varken pension eller lön.
Nu hoppas de åter på hjälp någonstans ifrån. Deras samtal avbryts av ett dån.
De hukar så snabbt och djupt benen tillåter. De vet ju inte vad det är som låter.

”Spårvagnen på vägen ovanför” skyndar sig någon att förklara. ”Jaha, var det den bara.”
De skrattar åt sig själva, medan benen fortsätter att skälva.

”Mitt barnbarn Sasja är fyra. De skulle ha flyttat, men de ryska hyrorna är så dyra.
När de skjuter ser han storögt på alla runt sig, och frågar sen just mig:
Mommoj vad vaj det som lät? Han är ju liten och har inte riktigt lärt,
Sig att prata rent än. Oroa dig inte älskling. Det var en…
Bil som fick punktering bara. Synd om bilen, men så kan det ju vara.
Pjavda?[3] Nej, det är inte sanningen, men sanningen är ju den,
Att jag inte vet hur jag ska förklara, något annat än det helt uppenbara,
Att i vår stad dör människor varje dag, och det behöver han väl inte veta än på ett tag?”

De andra hummar och nickar, berättar liknande historier och skickar,
Runt foton på sina barn, män och älskade barnbarn

Tillbaka i Kramatorsk är allt så annorlunda, här känns det om inte helt vanligt, så i alla fall någorlunda,
Blir bjuden på lunch av en bekant, men redan efter borsjtjen har jag kommit på kant,
Med hans chef och vän, som var övertygad om att ukrainska armén inte en,
Enda gång skjutit mot platser med civila, att dess anfall varit fullständigt sterila,
Utan ett enda oskyldigt offer som följd, och att döden för övrigt är en rättmätig påföljd.
Lunchen är på väg att bli prövning, tills jag inser att ställda inför krigets verklighet väljer var och en sin bedövning…

[1] Mängden vodka mäts här i gram snarare än centiliter. Femtio och hundra gram är de vanligaste beställningarna.

[2] Никто = ingen.

[3] Правда? = Är det sant?

 

”Rökning dödar” – Donetsk 7/10 2014

Rutorna skakar och billarmen tjuter. Det är någon som skjuter,
Och den här gången landar det nära. Här finns inga mål som är militära,
Om några träffats är det civila. Jag har redan ryckts från min vila,
Och nu drar jag på mig gympaskorna, redo att rycka ut till stadsborna.
I receptionen har de också hört ljudet, men reagerat annorlunda och det är nu det,
Blir tydligt vad kriget ger människor, som lever och bor,
I en stad som blivit krigszon – Ofrivillig kunskap om vartenda ljud, varenda ton,
I artilleriets kör. De pratar inte längre om vädret som vi gör,
I Donetsk är det hagel och orkaner[1] varje dag. ”Det tar ett tag,
Men snart kommer du lära dig höra, och veta direkt vad du ska göra.”

De trycker fram ännu ett samtal, och här är det inte tal,
Om artighetsfraser eller tomt prat. Om artilleriet är en kör, är det här invånarnas sonat.
Den inleds alltid på samma sätt. ”Hur mår ni?” är oavlåtligen fråga nummer ett.
Förhoppningsvis sjunker axlarna någon centimeter med svaret. ”Var var det?”
Blir i så fall nästa fråga. Okunskapen är i sig en plåga.

”I Kievskij rajon kanske. Det är ett område där vad som helst kan ske.”

Inom en timme vet vi vad som hände, vad som orsakade smällen som vi kände.
Centrum har träffats av flera förlupna granater, avfyrade av endera sidans soldater.
På ”Fredsgatan” var det en anställd på Röda Korset som dog, och lite längre bort slog,
Granaterna genom taket på ett hus. I en bussdepå hade allt förvandlats till grus,
Om den träffats av något annat än en blindgångare. Nu förstördes lyckligtvis inte mer än en stötfångare.

Det är en dag då döden för alla är närmre. Några har skjutits till gränsen, den främre.
Pappan till Katjas vän, skulle ut och köpa cigaretter, men kom sen
Inte tillbaka, och nu måste hela familjen vaka,
Be och hoppas, vid en sjukhussäng, i en stad där det inte verkar bli som någon hade hoppats.

När kriget gör liven spröda, skyddar sig människor för inte leva som döda.
De gör det på många sätt, att spela pingis upptäcker jag är ett.
Det står två enkla bord vid strandpromenaden, ett gratisalternativ mitt i miljonstaden.

”Vi har inte fått pensioner sen i april, men det ska mera till,
För att vi ska sluta spela. Vi spelar på vintern, inte hela,
Men så länge det inte snöar.” Han pekar på vattnet utan öar.
”Där slog det ner en granat och där, och där, och där… Men det är som det är.”

I ett land där pensionärens liv är hårt, och i en tid då så mycket är svårt,
Strålar de av hälsa och innan jag går ber de mig att hälsa,
På snart igen. Vid deras bord finns det alltid plats för ytterligare en.

Antagligen är fysisk rörelse i sig nödvändigt, för alla dem som annars bara ser lägenheten invändigt.
Längs vattnet joggas det också försiktigt. Hur vanligt det var förut vet jag inte riktigt.
Däremot är det ganska säkert att, de psykiska och fysiska effekterna blir allvarligare för varje sömnlös natt.
För att inte bli galen, har Katja vant sig vid en,
Svart humor som, handlar om, det som,
Smärtar allra mest, om vännens pappa, säger hon utan en min eller gest,

”Så du ser att det är sant att rökning dödar…”

[1] Град (Grad = hagel) och Ураган (Uragan = orkan) är två av de artillerisystem som används i kriget.

 

Bom Bom Bom – Donetsk 2/10 2014

När jag vaknar är huset fortfarande tyst, alla sover och ingen säger ett knyst.
Jag smyger till toaletten. Innan jag är tillbaka har de åter inlett den,
Beskjutning , som med korta, nattliga uppehåll ständigt pågår. Ytterligare en timme går,
Och jag hör receptionistens röst. Det är tydligt att hon söker tröst,
Från någon i telefon. Snart står jag i korridoren som ett fån.
Duscharna är alla upptagna. Hon kommer gående med axlarna högt uppdragna.
Hon gråter så hon skakar, jag frågar och hon stakar,
Fram sitt svar. Det är fyra milismän som har, kommit med en automatkarbin var.

”Gjorde de dig nått? Är de kvar eller har de gått?”

Bom Bom Bom

Utifrån hörs smällarna igen. ”Är det de som gett dig den?”
Jag pekar på hennes blåtira. Hennes mun blir ett skratt som om det fanns något att fira.
”Min dotter gav mig den.” Det låter faktiskt sant och visar sig sen,
faktiskt kunna vara det. Kanske var det bara det,
Att hon inte kan, vill vänja sig vid de beväpnade. Ja, kanske vore det farligaste om vi inte häpnade.

”Jag vill bara uppfostra min dotter i lugn och ro. Kommer jag någonsin mer få det tro?”

Bom Bom Bom

Jag knackar på försiktigt. Vill absolut inte likna det som smäller på riktigt.
Sen igår är skolorna öppna igen. Ja, alla utom den,
Som blev beskjuten förstås. Innan den här dörren öppnas måste en kedja kopplas loss.

”Unge man! Vad vill du?” ”Jag är en lärare från Sverige och nu…”

Dörren stängs återigen. Jag väntar en halv minut sen,
Syns hon igen i glipan närmast karmen. Hon trycker bort armen
Med min ackreditering, till synes övertygad om att det är en falsifiering.
Allt talar nu för att det inte kommer att gå. Jag hade så gärna pratat med någon av lärarna för att förstå,
Deras stora utmaningar, och hur de gör med de uppmaningar,
Som nu kommer att göra om kursplanen. Förstå hur planen,
Ser ut för dem som nu återvänder. Förstå vad som händer,
När en hel skola, en stad, gått igenom något som liknar vad,
Som hänt här. Jag har uppenbarligen varit för ivrig och när,
Jag efter ett besök hos rektorn är på väg bort, ropar någon efter mig ilsket och kort:

”Varför bombar era polacker oss?”

Bom Bom Bom

Ja, vad svarar jag på det? Att polackerna inte är våra så det,
Åtminstone blir klart? Eller att jag inte valt någon stridande part?

Bom Bom Bom

Ovanför husen sträcker sig rökplymen mot oss, överst har några tussar slitit sig loss,
Och liknar mest de lätta molnen, som under sommarnätter sveper förbi månen.
Närmare roten är röken svart och intensiv, branden måste vara massiv.
Överallt stannar människor upp. Vi blir snabbt en liten grupp,
Och så ännu en, och ännu en, vi är nu en,
Rad med solrosor som, vänder sig om,
Inte med solens rörelser, utan med röken som vi ser.
För en stund pratar alla också med alla. Människor här kan förefalla kalla,
Men det är förståeligt att det är färre som vill tala med främlingar här, än på platser där,
Den potentiella kostnaden inte alls är lika stor. Medan röken sveper in staden i sitt flor,
Gör människor sina ärenden. Vid tågstationen är varenda en,
Till synes omedveten om, att det en bit bort pågår ett krig som,
Såväl syns, som hörs, som känns, med granater som inte erkänner någon gräns.
Två unga tjejer matar duvor, tre butiksantällda rättar till sina förkläden, tar på sina luvor,
Och ställer sig utanför affärens dörr, röker och skämtar som om allt var som förr.

BOM BOM BOM

I en utbränd marknadslänga, har de använt ett bås för att slänga,
Undan all bråte efter explosionen. Ett par försäljare har dragit nytta av situationen.
I trådbussen på väg tillbaka, är det idel pensionärer, någon med en brödkaka,
I famnen, en annan med namnen,
På kände designers på påsen. Det är långt ifrån bara åldern som skiljer dem från de som går på sen.

I centrum träffar jag Katja och hennes mamma, i stan är människorna få, men vi är inte ensamma,
Vi gömmer oss för höstkylan på en restaurang, en känd pizzakedja med designat möblemang.
I den här lilla världen finns ingen haubits eller grad, här är vi i en vanlig stad.

Bom Bom Bom Bom

Här dunkar bara popmusiken, och den får för idag slutrepliken.

IMAG0020

IMAG0025

IMAG0026

IMAG0032

IMAG0034

IMAG0035

”Stjastlivogo puti!” – Kramatorsk/Donetsk 2/10 2014

”Stjastlivogo puti”[1]

Vi har inte hunnit mer än ett par kilometer när, de stoppar oss och kollar vilka vi är.
Det är något med soldaten som ställer upp oss en och en, som om hjälmen bär honom snarare än han som bär den.
Det ser ut att ta slut redan långt innan den nya gränsen, men lösenordet shvedskij pisatel[2] ger sen,
Exakt samma lyckönskning som vid tidigare vägspärrar. Det känns mest som en order från bättre dekorerade herrar.

Vi åker på vägar som blir allt smalare. Hösten har gjort morgnarna svalare,
För mig namnlösa buskar och träd lyser gula, solrosorna är torra, bruna, fula.Fulla med frön som bara fåglar samlar in. Känns som jag famlar i n-
Atten, När vi åker förbi nästa åker och jag ser att en,
Traktor tar hand om årets skörd, och inser att den trots allt pågår ostörd.
Jag förstår inte krigets effekter. Det har ju så många aspekter.
Tänker på Katja, som för trettiosex timmar sen sa,
Vi hörs snart igen. Men nu svarar hon ingenstans, min vän.
Är jag oroligast för min egen skull eller för hennes? Hur värderas liv, en ukrainares, en svennes?

Granskar mina medpassagerare. Det här är inga investerare, juvelerare eller aktieplanerare.
Det här är människor som inte lägre har råd, inte ork att vänta på att kriget ska tömma sina ammunitionsförråd.
I gången tultar två som nyss lärt sig gå. I allt två hopp att vila ögonen på.

Bussen verkar nu bredare än vägen. Vi byter säten och lägen,
När solen återigen byter sida. Vi hör grenar skrapa, ser löven gnida,
Sig mot rutan, stressen förutan, skulle vi utan,
Svårigheter glida in i hösten och dvalan. Det är på botten av en grund dal han,
Busschauffören, vänder och gör en, u-sväng och enligt nyheterna dör en,
Man av en felriktad granat. Han betalar för misstaget som tillhör en soldat, och än mer dem som byggde hans apparat.

Skyltarnas trettiotvå kilometer har blivit fyrtionio. Omvägar och vägspärrar har blivit legio.
Men de här är av en annan sort, kanske hör de hemma längre bort.
Rånarluvor täcker deras ansikten, rött ljus kommer antagligen ur deras sikten.
De saknar beteckningar för rank och nation. Är det här nazisternas pluton?
Vi vinkas förbi och vid nästa spärr sover soldaterna. Antagligen måste de vila från olaterna,
Som kriget brukar föra med sig. Vid DNR[3]:s första post förutsätter jag att de kommer köra med mig.
Det är uppenbarligen en milis som snabbt rafsats ihop, med gamla vapen och brokiga kläder är de en udda hop.
Sanktgöransband och novorussiska flaggor är deras enda emblem, men de släpper förbi mig utan problem.

Busstationen ser ut som de hundratals andra jag sett. Det finns få tydliga spår på det som skett.
Jag frågar om vägen, men har, ingen chans att höra något svar.
Ljudet av larvfötter mot asfalt, överröstar alla och allt.Norr om stan är mullret ett annat, för sex personer på en annan hållplats har tiden stannat.

[1] счастливого пути = trevlig resa
[2] шведский писатель = svensk författare
[3] Донецкая Hародная Резьпублика = Folkrepubliken Donetsk