”Afghanerna gjorde mig till en bättre människa”

Det är för enkelt att bara säga att tystnad är avsaknaden av ljud. När vi med ett starkt inslag av naturromantik föreställer oss eller återupplever tysta stunder i skogen, till fjälls eller till sjöss är det kanske främst avsaknaden av vissa moderna ljud så som bruset från vägar eller mobilens signaler som definierar tystnaden. Att det i själva verket är tillfällen som alltid är fulla av naturens egna ljud hindrar sällan vår definition av dem som tysta. Oavsett hur tyst den egentligen är upplever vi den här tystnaden som rofylld eller till och med läkande.

Igår bröt en grupp soldater tystnaden om ett svenskt krig och skapade därmed något som paradoxalt nog liknande just tystnad – ännu inte rofylld men utan tvekan läkande.

Svenska soldater har hörts förut. Privat har de ofta varit öppet kritiska mot mycket. Offentligt har de hållit sig till den officiella linjen. Att fem soldater står upp och pratar öppenhjärtigt både om de privata erfarenheterna och den större bilden har definitivt inte hänt förut. Afghanistan har redan fått mer än sin beskärda del av inhemska och utländska hjältar och att utse ännu en vore ett hån mot de som drabbats av hjältedåden. Men här måste ändå vikten av Anders öppenhet och, i brist på bättre ord, mod erkännas.

Under en kvart sammanfattade den före detta livvaktsgruppchefen de skeenden som lett fram till det svenska beslutet att delta i ISAF och utvecklingen av uppdraget efter det. Och han gjorde det utan att blunda för något av de stora misstagen: motsättningarna mellan USA terrorismbekämpning och ISAF:s statsbyggande, sammanblandningen av militära och civila insatser, stödet till krigsherrar, den gradvisa förändringen av ISAF:s mål och metoder, underskattningen av krigets etniska dimensioner och det överdrivna fokuset på militära lösningar.

I det efterföljande samtalet handlade en del om patrulleringarna, kamratskapen och tristessen som kommer med soldatlivet. Det var i sig inget nytt. Men i den stämning som skapats fanns det också utrymme för andra berättelser. En del handlade om åstadkomna förändring på tvärs med uppdraget. Anna samlade in med hjälp av släkt och vänner in pengar till en syateljé för änkor i Sheberghan och Saskia använde sina tolkkunskaper för att läsa igenom en kvinnlig författares bok och såg sedan till att den kom i tryck. Saskia berättade också om minnen som uppenbarligen ännu var plågsamma. Om fordon och personer som gått på minor.

Kritiken mot bristen på kulturell förståelse var massiv. Benjamin berättade om hur de under den förberedande träningen i Sverige fick beordrades att umgås med inhyrda afghaner som ställts runt en eld för att agera bybor. Resultatet blev enligt honom en ännu starkare exotifiering av det folk de skulle både skydda och bekämpa.

Anders berättade om undermålig underrättelsetjänst som förutom den kulturella förståelsen också saknade varje spår av historiska kunskaper. Bland annat ska de inte ha haft koll på något så elementärt som de viktigaste krigsherrarna.

Efter en och en halvtimme var samtalet långt ifrån slut. Ännu en halvtimme lades till och moderatorn från Stockholms afghanistankommitté ställde sin sista fråga. Har vi gjort skillnad?

Även om deras svar skilde sig åt i ordval och detaljer var de överens. Den svenska militära insatsen har gjort skillnad – både negativ och positiv. Benjamin, Anna, Björn och Saskia kunde bara hoppas att det positiva vägde något lite tyngre än det negativa.

När samtalet nu öppnades för publiken kom den första kommentaren från en av de soldater och uppenbara vänner till Anders som fyllde en av bänkraderna.

”Glöm inte att vi har tagit liv också. I det där negativa måste vi erkänna att vi har dödat många.”

En kort diskussion om hur många stannade vid hundratals. Det är en svindlande siffra. För många var den också en överraskning. Den officiella berättelsen, och därmed allmänhetens uppfattning, ligger här som allra längst från soldaternas erfarenheter. Något som i sig lägger det moraliska ansvaret på de enskilda soldaterna snarare än på de beslutsfattare som beordrat insatsen. Ett faktum som hörts alltför sällan i debatten om posttraumatisk stress.

Med diskussionen vidgad trädde fler soldater i publiken fram. En vittnade om hur kollegornas attityd till deras afghanska partners tvingade honom att agera både buffert och länk mellan dem. En annan berättade om välmenande, psykologisk uppföljning knäckt en medsoldat. Sista frågan kom från en ung man längst fram.

Men vad är det som får en att vilja bli soldat till att börja med?

Efter en del obeslutsamhet bland panelen tog Anders igen ordet och förklarade att det hade att göra med vad unga män är eller lärs vara. Genom träffande jämförelser mellan IS videoklipp och Hollywoods krigshistorier visade han på hur krigaridealen skapas.

”Jag erkänner det. Även om jag inte riktigt fattade det då så åkte jag till Afghanistan för att tillhöra det tuffa gänget och för att kunna säga att jag hade varit på de farligaste platserna. Jag skäms för det nu, men så var det. Det är tack vare afghanerna som jag till slut fattade bättre. De gjorde mig till en bättre människa.”

I hjältars skugga

Sen i maj pågår det ett slag vid flygplatsen utanför miljonstaden Donetsk i östra Ukraina. Det finns ingen exakt statistik för hur många som dött till följd av det enskilda slaget, men det rör sig sannolikt om hundratals, varav en stor del är civila. Det är ett slag som har lagt hela kvarter i stadens utkanter i ruiner och sammanlagt lämnat tusentals, kanske tiotusentals hemlösa. Den här texten handlar om den grundläggande frågan varför.

Det är september och över staden reser sig en enorm rökpelare. En oerfaren svensk författare dras långsamt närmare pelarens fundament och rökens orsak. Till en början rör han sig till fots, men så fort han försäkrat sig om att fler gör samma sak, åker han vidare med trådbuss. En svag vind får röken att tappa formen och falla mot staden.

Berättelsen om flygplatsen är en annan. Ombyggd i samband med EM i fotboll 2012 fungerade den fram till maj två år senare som regionens viktigaste civila flygplats. När rebellerna tar över den upphör flygningarna. Ukrainska flygvapnet har då ännu herraväldet i luften och med hjälp av flyganfall och fallskärmsjägare återtar den ukrainska armén kontrollen. Under de följande månaderna beskjuts flygplatsen och området runt den dagligen med granater från alla sidor.

Med i trådbussen finns de som inte har råd varken att lämna staden eller att åka på andra sätt. Utan att de vet om det fungerar de som lärare för författaren som söker efter reaktionerna i deras ansikten för att tolka ljuden utifrån. Så med några hållplatser kvar till järnvägsstationen händer något. Kanske sker det gradvis och med början mycket tidigare, men författarens upptäckt är ändå plötslig och chockartad. Skillnaden mellan lugn och apati har suddats ut och i ansiktena går det inte längre att avläsa vem som har slutat bry sig och vem som lärt sig att skilja obehag från rädsla.

Den ständiga beskjutningen förstör kontrolltorn och landningsbanor. Förutom de direkta skadorna lämnar anfallen efter sig mängder av odetonerade sprängladdningar. Redan i juni eller juli har flygplatsen för överskådlig framtid förlorat sin förmåga att vara just flygplats. Slaget fortsätter medan sommar blir till höst.

Trådbussen stannar vid ändhållplatsen. Den stora vändplanen reflekteras i järnvägsstationens blå glasfasad och ser därför både större och ödsligare ut. Därifrån är det tjugo minuters promenad till explosionernas död och rök. Varje detonation känns som ett slag i kroppen. I resterna av en utbrunnen kiosk har en biodlare ställt upp tio burkar honung på en uppochnedvänd kartong. Författaren skriver ner hans historia med bokstäver som faller ur raderna med varje orolig blick över axeln.

Flygplatsen har ett syskon i Luhansk. I juni är den helt under ukrainsk kontroll. Trots det skjuts ett militärt flygplan ner av rebellerna när det går in för landning. I utkanten av flygplatsen i Donetsk står ukrainska armén beredd att göra samma sak om rebellerna skulle lyckas med bedriften att både erövra flygplatsen och göra den flygduglig.

I källarvåningen till en av få öppna restauranger träffar den oerfarne av en slump en världskänd reporter. Vid ett bord sitter Graham Phillips och arbetar med sitt senaste inslag från flygplatsen. Vid nästa bord sitter rebellernas pressgrupp. De har varit där tillsammans. Ännu iklädda skyddsvästar berättar de om visslande kulor och kreverande granater.

”Köp en hjälm och följ med! Hur ska du annars förstå vad det handlar om?”

I november har flygplatsen varit belägrad längre än Stalingrad. I flera ukrainska städer tas soldater hemma på permission emot av jublande folkmassor. För sin förmåga att stå emot rädsla och mekaniskt utföra sina uppgifter får soldaterna smeknamnet cyborger. President Porosjenko tar enligt ett pressmeddelande emot några av dem med några ord om vikten av deras insats.

”Jag är övertygad om att vi där skyddar hela Ukraina. Om vi ger upp Donetsk [flygplats] kommer fienden vara i Borispol eller i Gostomol eller i Lviv.”

Författaren köper ingen hjälm och efter en vecka lämnar han staden. Ett par texter är redan skrivna och han har material för ytterligare några, men de är inte såna som räknas. Dikter är till för att hylla kriget, inte för att rapportera om det. En riktig rapport kommer i stället från LA Times Sergej Lojko som har spenderat fyra dygn inne i flygterminalen tillsammans med de ukrainska soldaterna.

”Deras ögon är klara. De brinner med en inre eld, är intelligenta och genomträngande. Det är ögonen hos människor som är i krig och som blir riktiga män där.”

Samtidigt som president Porosjenko tar emot sina cyborger utlovar rebellernas ledning ännu en gång att den avgörande segern är nära förestående. För det är flygplatsen som är nyckeln till resten av Ukraina. Om det är de båda sidornas experter och beslutsfattare överens ännu i månadsskiftet november december. Att flygplatsen är ett lågt liggande fält omgivet av andra fält nämns sällan.

Författaren får höra talas om lärare på båda sidor som straffats för att deras undervisning inte passar de nya makthavarna. För att skriva om dem och det fortsatta slaget vid flygplatsen återvänder han till Donetsk i början av december. Han möts av en tyst stad.

De stridande har kommit överens om en ”dag av tystnad”. Den följs av ytterligare tysta dagar och fredstrevare från båda sidor. Rebellerna tillåter ukrainska armén att byta ut sina soldater. Ukraina släpper igenom en konvoj med humanitär hjälp. Från rebellerna kommer de första officiella erkännandena om slagets meningslöshet.

”Vår styrka räcker för att skydda och försvara staden. Donetsk flygplats är mer av en politisk punkt och därför finns det ingen mening att erövra den. En sådan strid leder bara till förlust av soldater.”

Inom ett dygn drabbas författaren av en annan tystnad. Han somnar med frossa och vaknar utan röst. Fast på sitt rum hänger han sig åt den fråga vars kraft barn upptäcker redan innan de börjar skolan. Varför? Han läser en redan två månader gammal intervju med befälhavaren för den ukrainska bataljonen Donbass, Semjon Sementjenko.

”Att ge upp flygplatsen vore för båda sidor en politisk förlust. Illusionen av att vi vinner måste upprätthållas och det förklarar den hårda kampen om liknande objekt.”

Här är alltså till sist det främsta skälet. Frivilliga soldater har i månader sprängt och skjutit varandra sönder och samman för att upprätthålla illusionen av att de vinner. Medan civila förlorat sina hem och fått sina kroppar och sinnen ärrade för livet har gärningsmännen hyllats av journalister, makthavare och folkmassor. I en febrig dimma som verkar sträcka sig långt utanför hotellrummets enda fönster formulerar författaren sin slutsats.

”Utan att vara av varken naturgeografisk eller militärstrategisk betydelse är flygplatsen avgörande för kriget. För viktigare än illusionen att den egna sidan vinner är illusionen om krigets nödvändighet. Det är på platser som Donetsk flygplats som den illusionens hjältar och myter skapas.”

Han vänder hemåt utan att ha sett striderna på nära håll och utan att ha varit på flygplatsen. Texten han skriver kommer inte att tillmätas något nyhetsvärde och därför kommer inte heller den gå att sälja. Ändå är han inte missnöjd. Han har motstått hjältemytens värsta frestelser.