Sju obesvarade frågor om den militära insatsen i Afghanistan. 7:7.

7. Vad har hänt med de soldater som har kommit hem?

Att de psykiska påfrestningarna på soldater i krig kan orsaka lika allvarliga skador som de fysiska har varit känt i åtminstone ett sekel. Under första världskriget uppmärksammades ”shell shock”; efter tiden i skyttegravar studsade soldaterna oupphörligen. När de psykiska skadorna därmed fick fysiska uttryck gick de helt enkelt inte att förbise. Under vietnamkriget kom en hel generation unga amerikanska män hem med skador som inte syntes, men som likväl inte gick att ignorera. Det var med dem som underlag som den första forskningen om posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) utfördes. 1982 blev PTSD en av WHO erkänd diagnos.

I Sverige verkar diagnosen fram till helt nyligen främst givits flyktingar och inom Försvarsmakten har förmågan att ta hand om 7 000 afghanistanveteraner varit undermålig. Kongos öde så som det beskrivs i P1-dokumentären ”Krigaren” är ett förkrossande vittnesmål från en vård som inte fungerar.

Från internationella undersökningar kan vi sluta oss till att fem till tjugo procent av veteranerna drabbas av PTSD, att den stora vågen av hjälpsökande kommer fem till sju år efter tjänstgöring och att veteraner i avsaknad av riktig vård självmedicinerar med en ökad risk för beroende och våldsbrott som konsekvens.

Till de tidigare diagnoserna har i Irakkrigets efterdyningar ännu en förklaring fogats. ”Moral injury”, moralisk skada, används nu av den amerikanska militären för att förstå den våg av självmord bland veteraner som startade 2008 och sedan dess växt i styrka och 2012 blev den vanligaste dödsorsaken bland amerikanska soldater.

”Moral injury” definieras som en skada på en persons djupt hållna föreställningar om rätt och fel. Den uppstår som en konsekvens av något den drabbade har gjort eller underlåtit att göra. Skadorna är tätt sammankopplade med känslor av skam och skuld. Värst är det när en av de egna soldaterna dör. Att ha bidragit till oskyldigas död är en annan vanlig orsak. Sverige har i det här kommit undan lindrigt. Vi vet lite om de eventuella dödsskjutningar av civila som svenskarna medverkat i, men dödsiffran för de svenska soldaterna i Afghanistan vet vi däremot har varit förhållandevis låg.

Det är nu klart att den militära insatsen i allt väsentligt misslyckats. Även om framsteg gjorts är det Afghanistan som ISAF lämnar efter sig är inte säkrare än det de kom till. Men samtidigt som allmänheten har blivit alltmer kritisk har ansvariga politiker duckat och varken velat kännas vid dödade afghaner eller rapporter om strategier som inte fungerar. Den här diskrepansen för över ansvaret för de stora misslyckandena och för varje dödad afghan på de enskilda soldaterna. I kombination med bristfällig vård från Försvarsmakten riskerar det att göra de moraliska skadorna kroniska.

Sju obesvarade frågor om den militära insatsen i Afghanistan. 6:7.

6. Varför har vi fått veta så lite?

Statliga mörkläggningar i allmänhet och militära sådana i synnerhet är viktiga byggstenar i de flesta konspirationsteorier. Kanske är det också det som hittills har gjort det svårt att närma sig frågan varför den svenska allmänheten fick veta så lite när fredsinsatsen förvandlades till upprorsbekämpning och regelrätt krig.

För en kommitté som har till uppgift att utreda den svenska afghanistaninsatsens orsaker och konsekvenser måste den trots det ställas. Om inte annat just för att kunna avfärda konspirationsteorierna.

I den strategi för upprorsbekämpning som omfattade alla internationella styrkor från och med 2009 var det inte bara biståndet som skulle läggas om för att passa de militära målen. I största möjliga mån skulle media användas för att vinna befolkningens ”hjärtan och sinnen”.

I samband med det slogs enheterna för psykologisk krigföring ihop med den militära presstjänsten samtidigt som bilden av två separata verksamheter upprätthölls utåt. I den här nya enheten deltog de utsända från psyopsförbandet i Enköping. Uppgiften att informera den svenska allmänheten sammanblandas därmed med uppgiften att påverka målgrupper genom ”medveten projicering eller förvrängning av sanningen”.

Att psyopsförbandet på det här sättet har ”påverkat” lokala afghanska medier vittnar många stridsrapporter om. Det går däremot inte att säga om de också har vilselett svenska journalister och därmed den svenska allmänheten. Att de lagligen skulle kunna göra det är emellertid oroande nog. I ett utförligt reportage i tidningen Fokus konstaterar överstelöjtnant Björn Andersson kort.

”Det finns ingenstans i lagrummet som uttryckt att man inte får genomföra psyops i Sverige.”

Utöver möjliga snedsteg av psyopsförbandet finns det även frågetecken på regeringsnivå som bör rätas ut. Wilhelm Agrell lyfter exempelvis frågan varför regeringens proposition år 2010 inte alls nämner den nya strategin med upprorsbekämpning som afghanistaninsatsen då övergått i. Han avslutar med orden:

”Att sanningen är krigets första offer är ett gammalt, men fortfarande ytterst giltigt talesätt. När den svenska kontingenten, genom order förmedlade ner längs den USA-ledda alliansens kommandokedja, växlade över till upprorsbekämpning och landet därmed de facto deltog i ett krig var sanningen den första motståndare som framgångsrikt nedkämpades. Krigets universella avdemokratiserande krafter började här ge sig till känna och detta utgör en av den svenska Afghanistaninsatsens viktigaste lärdomar, inte i första hand för politiska instanser och myndigheter, utan för en svensk självförståelse av krigsdeltagandets följder.”

Sju obesvarade frågor om den militära insatsen i Afghanistan. 5:7.

5. Vilka lämnade vi över till?

ÖB Sverker Göransson menar alltså att den svenska militära insatsen i Afghanistan ska utvärderas enbart i förhållandet till målet att skapa säkerhet genom att utbilda den afghanska armén och polisen. Enligt ÖB är det ett arbete som varit framgångsrikt. Även om det här är mycket svårt att särskilja effekterna av den svenska insatsen från ISAF:s finns det anledning att dröja något vid frågan om de säkerhetsstyrkor vi från årsskiftet lämnat över makten till.

Vi har inget exakt mått på hur mycket av den svenska insatsens resurser som har gått till att bygga upp den afghanska armén och polisen. I USA är redovisningen noggrannare. Enligt den särskilde generalinspektören för återbyggnad i Afghanistan överstiger nu kostnaden för uppbyggnaden av Afghanistan den sammanlagda kostnaden för Marshallhjälpen som efter andra världskriget byggde upp ett sönderbombat Europa. Av 104 miljarder dollar har sammanlagt 62 miljarder gått till ”säkerhet”. För det har man fått 335 000 personer i uniform.

Trots de stora insatserna är problemen stora. Räknat i antalet förlorade anställda är desertering det enskilt största hindret. Avhoppen har på en årsbasis under de senaste åren pendlat mellan 15 och 30 procent. Under 2014 steg den i vissa delar av armén till 50 procent. Ofta följer vapnen med vid deserteringen. Att så många deserterar är i sin tur bara ett symptom på ett ännu större problem.

Förlusterna inom säkerhetsstyrkorna är enorma. Drygt 22 afghanska soldater och poliser dör i strid varje dag (!). Lägg till det mångdubbelt fler skadade (12 696 bara under första fem månaderna av 2014) och dessutom stora problem med löneutbetalningar.

Arméns och polisens utsikter att lyckas när de nu tagit över begränsas också av den etniska sammansättningen. I den offentliga redovisningen motsvarar andelen anställda från respektive folkgrupp i stort folkgruppens andel av befolkningen. Siffrorna döljer emellertid viktiga ojämlikheter.

En del handlar om vilka som hamnar på befälspositioner. Länge var mer än två av tre befäl i armén tadzjiker. Genom medvetet arbete verkar en bättre balans på befälsnivå vara uppnådd.

Det finns däremot en annan viktig obalans som snarast verkar ha vuxit. Den sjättedel av Afghanistans befolkning som bor i de södra och sydöstra provinserna representeras nu av endast en och en halv procent av soldaterna i den afghanska armén.

Vad som kommer hända när de afghanska styrkorna åtminstone formellt nu tagit över hela säkerhetsansvaret är svårt att säga. Avhoppen, förlusterna, den etniska obalansen och korruptionen är hinder som kan visa sig oöverstigliga. Frågan är också vad en så omfattande militarisering gör med ett land. Som jämförelse kan nämnas att ryssarna under sin ockupation lovade att lämna Afghanistan om armén kom upp i 100 000 man. Det var ett mål som de var långt ifrån att uppnå. De som fanns var emellertid fullt tillräckliga för att med hjälp av sina motståndare fullständigt förstöra det som fanns kvar av landet.

Sju obesvarade frågor om den militära insatsen i Afghanistan. 4:7.

4. Varför var svenska soldater i Afghanistan?

Det här är en fråga som borde vara lätt att besvara. Det är den emellertid inte. Den svenska militära insatsen har av riksdag och regering motiverats på sätt som varit många och skiftande. Terrorismbekämpning, minoriteters rättigheter, skolor för flickor, och demokratibyggande är några av de skäl som framförts. De officiella målens svepande karaktär och bristen på uppföljning är något som skarpt kritiserats av Riksrevisionen.

Det har också framförts uppgifter om dolda mål. Att den militära insatsen är en eftergift för USA och främst syftar till att kvalificera Sverige för framtida militära insatser i NATO:s regi är något som bland annat hävdats av strateger på Försvarshögskolan. En utredning av insatsen bör rimligtvis utreda vidare hur stort inflytande en sådan öppen hemlighet har haft på beslutsprocessen.

Vid sidan av att målen varit luddiga, många och föränderliga finns också den inbyggda svårigheten att särskilja de mål som rimligen är ett militärt ansvar och vilka som ska lösas av civilt bistånd. Som vi har sett i avsnittet om taktiken med upprorsbekämpning är det här en sammanblandning som dessutom har eftersträvats. Det här gör en utvärdering extra svår. Ska militären tillskrivas framgångar med grundskoleutbildning för flickor? Ska den beskyllas för bakslagen vid senaste presidentvalet?

I en intervju i P1-morgon med anledning av den årliga försvarsveckan i Sälen fick ÖB Sverker Göransson frågan om afghanistaninsatsen varit framgångsrik.

”Då måste man titta på den del jag har haft ansvar för, alltså den militära delen, där vi har haft till uppgift att bygga afghanska säkerhetsstyrkor, alltså primärt armén och polisen, och det påstår jag har varit framgångsrikt. Men de andra delarna när det gäller utveckla och hjälpa till i samhällsstrukturen, det är inte en militär uppgift.”

Att på det här sättet plocka ut ett mål ur en uppdragsbeskrivning är naturligtvis bekvämt, men inte särskilt rättvisande då det är den militära strategin som drivit på det som kallats civilmilitär samverkan.

Sju obesvarade frågor om den militära insatsen i Afghanistan. 3:7.

3. Vad har taktiken med upprorsbekämpning inneburit?

Det var för att effektivisera samordningen som en amerikansk general år 2007 gavs befälet över såväl den internationella säkerhetsstyrkan ISAF, där alltså Sverige ingick, som de krigförande trupperna i Operation Enduring Freedom. Med det utvecklades det svenska fredsframtvingande uppdraget snart till upprorsbekämpning. Principerna för den strategi som förkortades COIN (Counterinsurgency Warfare) var hämtade från en rad koloniala eller nykoloniala krig: Malackahalvön, Algeriet och Vietnam.

I korthet går strategin ut på att med vapenmakt rensa ett område från väpnat motstånd för att genom framflyttade militära positioner och civila hjälpinsatser sen befästa sig som den regerande kraften. Det här är problematiskt av flera anledningar.

När civila hjälpinsatser knyts till militära mål snarare än befolkningens behov är det dels risk att hjälpen inte når fram till behövande och dels risk att hjälparbetarna ska ses som en part i konflikten. Det här är något som Svenska Afghanistankommittén generalsekreterare Anna-Karin Johansson har uppmärksammat i en rad debattartiklar under det senaste halvåret.

”Som ett resultat har en hel del biståndsinsatser snarare inriktats på att vinna stöd för insatsen. Huvudsyftet har inte varit att bekämpa fattigdomen.” (SvD 28/11 2014)

Det mest kontroversiella med den nya strategin är emellertid att upprorsbekämpningen krävde ett väpnat våld som tidigare varit otänkbart i en internationell insats som fortfarande bar förledet fred. I den hittills största genomlysningen av den svenska afghanistaninsatsen drar Wilhelm Agrell en tydlig slutsats. Från 2009 var Sverige i krig.

Sju obesvarade frågor om den militära insatsen i Afghanistan. 2:7.

2. Har Sverige tagit ställning för den ena sidan i en etnisk konflikt?

Om Afghanistans etniska sammansättning kan i stort sägas att den består av trettiotal olika folkgrupper varav pashtuner, tadzjiker, hazarer och uzbeker hör till de största och de har alla stora delar av sin befolkning i länderna utanför Afghanistan. Pashtunerna finns främst i södra Afghanistan och de angränsande delarna av Pakistan. Tadzjiker och uzbeker har sina starkaste fästen i norr och naturligtvis i Tadjikistan och Uzbekistan. De shiamuslimska hazarerna har en religiös koppling till Iran.

Även om pashtunerna är störst är deras majoritet mycket knapp. De har emellertid traditionellt varit de som styr landet. Den stora merparten talibaner är också pashtuner, även om långt ifrån alla pashtuner är talibaner. När USA invaderade landet gjorde de det med stöd av Norra alliansen, en ostabil koalition av uzbekiska och tadzjikiska krigsherrar. Medan de avancerade söderut framfördes skyddet av minoriteter som ytterligare ett skäl till invasionen. Oavsett den egentliga avsikten är det ett påstående som skulle kunna ha viss bäring i södra Afghanistan.

I de norra distrikten där svenskarna varit stationerade är situationen en annan. Där är pashtunerna en liten minoritet, som i närhistorien både utsatts för massakrer och med hjälp av pashtuner från södra Afghanistan utsatt andra grupper för ohyggliga brott. Här är två av händelserna så som de beskrivs av Ahmed Rashid i storsäljaren ”Talibanerna”.

”Dostums soldater grävde upp 20 massgravar nära Shibarghan där över 2000 talibanska krigsfångar hade mördats och begravts. FN:s undersökningar visade att fångarna hade varit utsvultna och hade torterats innan de dog.” (s. 94)

”Det som följde var ännu en brutal massaker, som gränsade till folkmord. Talibanerna utkrävde hämnd för egna förluster året innan. En talibankommendant sa senare att mulla Omar gett dem tillstånd att skjuta folk i två timmar, men blodbadet hade hållit på i två dagar.” (s. 106)

I de svenska stridsrapporterna är det ett område som står ut. Det är i ett område väster om Mazar-e-Sharif klart flest incidenter sker och det är dit allt mer av den svenska insatsen koncentreras. Området kallas ofta för Pashtunfickan. Som namnet avslöjar är det en plats dominerad av pashtuner. Med sina forna fiender på guvernörsposten och inom stora delar av polisen och armén är det kanske inte så konstigt att pashtunerna inte godtog det nya styret. Mer förvånande är att svenskarna inte gjorde kopplingen. Wilhelm Agrell, forskare och professor i underrättelseanalys beskriver bristerna på slutsatser i sin bok ”Ett krig här och nu”.

”Den syn på ’problemområdena’ som framträder i de svenska rapporterna är rent teknisk och redovisar inte några försök att förstå förhistoria och sammanhang… Ingenstans nuddar man ens vid frågan om dessa beskrivna nätverk eller orosstiftare skulle kunna åtnjuta aktivt eller passivt stöd från delar av lokalbefolkningen eller om delar av denna snarare upplevde de afghanska säkerhetsstyrkorna, som svenskarna per definition skulle stötta, som ett lika stort eller större hot. Hela denna fråga tycks utgöra en vit fläck…” (s. 267f)

 

 

Sju obesvarade frågor om den militära insatsen i Afghanistan. 1:7.

Den svenska militära insatsen i Afghanistan har avslutats så när som på ett femtiotal rådgivare. Rimligtvis måste det finnas massor att lära av den största och längsta utlandsuppdraget i Sveriges efterkrigshistoria. Att vi ska ta till oss de lärdomarna kräver emellertid att vi utreder vad som egentligen hänt. Regeringen har annonserat att en sån utredning är på väg. I en serie texter redogörs här för sju frågor utredarna måste ställa sig.

1. Hur många har dödats och skadats av svenska soldater?

Enligt Försvarsmakten finns det inte längre några strategiska skäl att räkna antalet döda på motståndarsidan. Argumentet är att dödstal, eller ”body count” som det ofta kommit att kallas även på svenska, bara är relevant när två reguljära arméer står mot varandra. I en fråga som för många svenskar lär vara avgörande har vi därför ingen officiell sammanställning. I ett par mycket trovärdiga reportage nämns dödstal i förbigående.

I början av förra året publicerade DN ett reportage om Särskilda Operationsgruppen, SOG. I det uppgav officerarna att deras grupp dödat ”några dussin” afghaner. Några år tidigare följde författaren Johanne Hildebrandt Fortsättningsstyrka, FS19 under deras halvår i Afghanistan. Efter hemkomsten skiljer sig den officiella bilden avsevärt från soldaternas.

”Det sades att FS 19 varit i strid över sjuttio gånger och att de dödat någonstans mellan fem och femton fiender. Den allmänna uppfattningen bland soldaterna var att striderna var något fler och antalet dödade fiender var två-, trehundra stycken.

’Det är synd att de inte säger hur många det är. Det är som om de skäms över vad vi har uträttat’, sa en av soldaterna.” (s. 321)

Med ett par hundra dödade under ett halvår och några dussin av en grupp elitsoldater framstår fem hundra dödade afghaner som en försiktig uppskattning. Med tillgång till vittnesmål och stridsrapporter skulle den siffran kunna göras långt mindre ungefärlig. I besvarandet av den större frågan – var det värt det? – bör de förlorade liven sedan läggas i den ena vågskålen.

 

Se även ”Afghanerna gjorde mig till en bättre människa”.