Den uråldriga konsten att härma

Hösten 2001 började jag läsa till lärare. I en av de tidiga kurserna fick vi lära oss om hur barn socialiseras. Det sas antagligen mycket klokt under den kursen. Tyvärr är det bara det vi hann gå igenom innan den där ödesdigra septembertisdagen som inte helt trängts undan av andra minnen. När Paris nu drabbades av en rad terrordåd för andra gången på kort tid var det många som mindes händelserna fjorton år tidigare.

Av någon anledning var det minne som dök upp i min egen hjärnas irrgångar något från dagarna just innan elfte september. Jag gjorde en uppgift om spädbarns samspel under sin allra första levnadstid. Som nybörjare i den akademiska världen tog jag mig mödosamt genom de pedagogiska forskningsrapporterna. Ett enda resultat fastnade:

Redan timmarna efter förlossningen kan barn läsa av och härma ansiktsuttryck med en häpnadsväckande precision – ibland med en hastighet av tiotals uttryck i minuten.

Det är en förmåga som att döma av den senaste veckans uttalande och handlingar inte avtar med åren. Terrorister från Belgien straffar fransmän för något franska regeringen tagit beslut om. Timmarna efter dåden lyfter de franska stridsflygplanen för att bomba staden Raqqa för att IS håller till där. Med miner och retorik som hämtade från ett IS-klipp förklarar Västvärldens ledare krig och utlovar hämnd för det som var en hämnd för det som var en hämnd för…

I den där studien minskade de nyföddas reaktionstid snabbt med ökad ålder. Det verkar gälla även för kriget mot terrorismen. Efter den smärtsamma födelsen dröjde det nästan en månad innan USA släppte de första bombplanen över Afghanistan (i en hämnd för ett attentat som inte heller det hade utförts av medborgare av den nation som angreps). Några få insåg då vilken Pandoras ask som öppnades.

Nu händer det alltså igen. Diskussionen är redan inne på att det mest ”solidariska” vi kan göra är att avlasta Frankrike i Mali. Att svenska soldater deltar i fredsbevarande uppdrag iklädda blå baskrar snarare än i fredsframtvingande operationer prydda med Nato-insignier är naturligtvis ett fall framåt. Men pass opp!

I Afghanistan gjordes många misstag. Det kanske största var att den naiva (här har Löfven en mer passande användning för ordet) tron att Isaf skulle kunna lyckas med sitt uppdrag samtidigt som den USA:s krigsinsats Operation Enduring Freedom fortsatte. Risken är förskräckande stor att vi kommer göra om det misstaget i Mali.

I svenska tidningar har det skrivits några få notiser om Barkhane. Det trots att den är avgörande för förståelsen av vad som händer i Mali. Operation Barkhane är en styrka på sammanlagt 3 000 franska elitsoldater som rör sig över Mali, Niger, Burkina Faso, Mauretanien och Tchad i jakten på terrorister. En vecka innan dåden i Paris stötte jag av en slump på en debattartikel om Barkhane i Le Monde Afrique. Lauren Bigot, en före detta diplomat, dömer ut hela operationen som ”un permis de tuer” – en tillåtelse att döda.

Att vi befinner oss i en uråldrig process av avläsning och härmande har väl aldrig varit tydligare. Kanske borde vi fråga oss oftare vem som härmar vem.

Intervju med Angela Davis – Folket i Bild 10/2015

”Det är inte antingen eller. Det är både och.”

Angela Davis ska komma till Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och föreläsa om konst, politik och filosofi. Jag skriver till arrangörerna för att försöka få till en intervju. Snart kommer beskedet att det inte blir några personliga intervjuer, men väl ett gemensamt samtal med en mindre grupp utvalda aktivister och skribenter. Trekvart delat på ett dussin personer. Ett snabbt överslag ger att det blir en fråga per person. Så vad frågar man en ikon?

Jag nämner mötet med Angela för människor runt mig. På redaktionen är det glada miner och ryggdunkar. Från mamma kommer ett mess med fler utropstecken än bokstäver. I lärarrummet blir det både axelryckningar och ögon glittrande av nostalgi. Där fungerar Angela som politiskt lackmustest. De som är vänster förstår hur stort det är att få träffa henne. De andra vet inte ens vem det är.

Men det är så klart också en åldersfråga. Angela Davis är ikonen för mina föräldrars generation. När jag frågar min yngsta syster har hon ingen aning. Lite irriterad ber jag henne att googla. Det visar sig att hon sett Angela förut, många gånger förut, ja, till och med varje dag de senaste två åren, för på baksidan av dörren till hennes rum blickar en stiliserad Davis ner från en nytryckt plansch. Ansiktet omges av slagorden ”power to the people” och ”freedom and equality”.

Så står vi där och stirrar på Angela. Om det inte var för kommersialismens förmåga att suga radikaliteten ur symboler skulle vi bara ha skrattat. Nu tar jag mig i stället tid att förklara vem personen på bilden är och varför hon har hamnat där. Att skylla ungdomens okunskap på ungdomarna har jag sen länge slutat med. Förklaringen rymmer medborgarrättsrörelsen, den svarta feminismen, fängelsetiden och socialismen.

Någonstans där inser jag att berättelsen haltar. Det jag vet om Angela Davis handlar nästan uteslutande om vad hon gjorde innan min födelse. Häri ligger alltså min egen stora okunskap och med den kan jag inte vara lika överseende.

Men så är det bara det här med tiden. Med en vecka mellan inbjudan och möte och hundratrettio elever att ta hand om finns det helt enkelt inte tid att läsa in sig på allt. Det får bli något begränsat. Det får bli den av Angelas många frågor som har intresserat mig minst tidigare. Det får bli fängelsefrågan. Jag laddar ner ”Are prisons obselete?” och så inleds mitt möte med människan bortom ikonen.

– I de flesta kretsar är avskaffandet av fängelserna helt enkelt orimligt och otänkbart. Fängelseabolitionister avfärdas som drömmare och idealister vilkas idéer i bästa fall är orealistiska och ogenomförbara och i värsta fall mystifierande och dåraktiga. Fängelset betraktas som så ”naturligt” att det är extremt svårt att föreställa sig livet utan det.

Angela har bara hunnit till första kapitlets första sida. Ändå vill jag stoppa henne för att fråga: Pratar du om fängelser eller militarism? Det är väl militären som folk ser som otänkbar att leva utan? Arméerna som ses så naturliga att det är svårt att ens föreställa sig världen utan dem?

Jag föreställer mig att hon fortsätter utan att ta någon större notis om min fråga. Kanske ler hon lite överseende. Senare tänker jag att svaret skulle kunna vara att också plågor som slaveri, sexism och kapitalism går att byta ut mot ordet fängelse i den korta inledningen.

När jag först blev in involverad i fängelseaktivism i slutet av 60-talet häpnade jag när jag fick veta att det fanns nästan tvåhundratusen fångar. Om någon hade sagt att vi inom tre årtionden skulle ha mer än tio gånger så många människor inlåsta i burar hade jag varit klart skeptisk. Jag tänker mig att jag hade svarat något sånt här: Så rasistisk och odemokratiskt som det här landet är (och kom ihåg att medborgarrättsrörelsens krav då ännu inte var mötta), så tror jag inte att den amerikanska regeringen kommer att kunna låsa in så många människor utan ett kraftfullt motstånd från folket. Nej, det kommer inte att hända, så länge inte det här landet störtar ner i fascism.

Så USA har nu mer än en femtedel av världens alla fångar. Ett par miljoner fångar är vad kriget mot narkotikan och kriget mot terrorn gett amerikanerna. Det är kriget som den obestridda lösningen. Kanske kan jag fråga henne något om det?

– Vi tänker på fängslandet som ett öde reserverat för andra, ett öde reserverat för ”de onda”, för att använda en beteckning som nyligen gjorts populär av George W Bush. På grund av rasismens framhärdande kraft framstår ”de kriminella” och ”de onda” i den kollektiva fantasin som färgade.

”Det är det vite mannens eviga dröm om att rädda den mörka kvinnan från den mörke mannen” förklarade en gång en annan doktor under ett samtal om Afghanistan. Hur väl stämmer det på det amerikanska fängelsesystemet?

– Det här är det ideologiska arbete som fängelserna utför. Det befriar oss från ansvaret att på allvar ta tag i våra samhällsproblem, särskilt dem som har skapats av rasism och i ökande takt av den globala kapitalismen.

Den globala kapitalismen och den amerikanska imperialismen. Angela Davis använder inte ord som globalisering eller fria marknader. Det har hon nog heller aldrig gjort. Kanske borde jag ändå fråga om hur hon ser på sina första tal idag. Hur aktuellt är exempelvis det här utdraget från 1969?

– Vi står inför en gemensam fiende och den gemensamma fienden är jänkarimperialismen, som dödar oss både här och där. Jag anser att alla som försöker särskilja dessa kamper, alla som säger att vi för att stärka antikrigsrörelsen måste lämna alla de här perifera frågorna, spelar fienden rakt i händerna.

Plötsligt är den stora dagen inne. Trots att det ännu är flera timmar till föreläsningen är det kö utanför konsthögskolans entré. De skribenter och aktivister som har sållats ut av ledningen förs till en annan byggnad. Ett ensamt bord i mitten och två korta rader av stolar längs ena väggen.

Mest av allt känns det som ett möte med en guru. Det ger allt annat än goda vibbar. Efter en tid i kloster har jag fått min beskärda del av sådana möten. Det som händer med personer som dyrkas är sällan vackert. Med ens känns faran för besvikelse överhängande.

Förbudet mot att spela in ljud spär på den känslan. Det känns som ett trick för att hålla oss upptagna med anteckningar. Om det är Angela eller arrangörerna som propsat på det framgår inte. Skulle det vara Angela är jag ännu beredd att tolka det som utslag av en trötthet på journalister efter ett liv i rampljuset.

Så börjar hon prata och jag är beredd att förlåta henne allt. Första frågan handlar om mångkultur. Svaret är övertygande.

– Mångkultur är ett tvetydigt begrepp. I USA överskuggar kraven på mångkultur kraven på jämlikhet och social rättvisa. Det går att förstå genom att mångkultur är så mycket lättare att uppnå. Allt som krävs är att synliggöra människor av olika sort. Därför måste vi alltid koppla antirasismen till frågor om klass och kön.

Sen kommer en fråga om rasbegreppet, en om teknik och hushållsarbete, en om lärdomarna av den amerikanska medborgarrättsrörelsen, en om balansen mellan teori och praktik och en om svart feminism. Angela svarar på allt och hon gör det på ungefär samma sätt. Förutom det ämnesspecifika sammanfattar den sista meningen ovan i stort sett svaret på alla efterföljande frågor.

För det är det här Angela gör och har gjort ända från början. Hon kopplar ihop frågor och visar hur de hör samman. I en grupp där samtalet antagligen lätt hade kunnat urarta i en diskussion om vilken fråga som är viktigast bekräftar hon var och ens engagemang. Och knyter det till andra frågor.

Men hur blev det till slut med min egen fråga? På en engelska som plötsligt blir väldigt knackig frågar jag om fängelseideologin och militarismen.

– När jag läser det du skriver om fängelserna är det som att läsa om ett militarismens mikrokosmos. Det handlar om synen på säkerhet, om det fängelseindustriella komplexet, om vilka som drabbas, om hur verkligheten skildras i media, om rasismen som så grundläggande att det går att ifrågasätta institutionens existens utan den, om försoning och social rättvisa som lösning. Hur kommer det sig att militarismen och fängelserna är så otroligt lika? Och går det att bekämpa den ena genom att lägga kraft på kampen mot den andra?

– Det finns en rent fysisk koppling. Två av de soldater som genomförde tortyren på Abu Ghurayb hade tränats i på samma institution där jag satt fängslad.

Ungefär så mycket hinner jag anteckna av det utförliga svaret. Kan bara inte förmå mig att se ner i blocket när nu Angela Davis talar direkt till mig. Lyckligtvis hänger de avslutande meningarna kvar längre.

– Men det handlar inte främst om att ta bort fängelserna, utan om att skapa bättre samhällen. Och när det gäller kampen mot fängelserna och militarismen är det inte antingen eller. Det är både och.

Samtalet följs av en föreläsning öppen för alla. Eller öppen för alla är den inte riktigt. Kungliga konsthögskolan har gravt missbedömt intresset och bestämt att föreläsningen ska hållas i en sal för hundrafemtio personer. Efter att två tusen anmält sitt intresse har de ordnat med livestreamning till en något större sal i anslutningen till den första. Det kan naturligtvis bara sluta med frustration och missnöje.

De enkla träbänkarna fylls snabbt av otåliga och till stor del unga åhörare. En timme innan föreläsningen ska börja slås portarna upp med ett brak och en grupp aktivister som förvisats till den större salen tränger sig in till publikens jubel. Det är ett jubel som når ett första crescendo när Angela Davis till slut kommer in.

Någonstans här uppstår emellertid nästa krock i förväntningarna. Talet hon ska hålla visar sig till största delen handla om konsthistoria, estetikbegreppet och filosofi. Det inleds på akademisk engelska och är fullt av referenser till filosofer som Kant, Baumgarten och Marcuse.

Efteråt har föreläsningen beskrivits som ett halleluljamöte. Det blir det först när Davis överger den ursprungliga föreläsningen och delvis improviserar en långt mer folklig sådan. I den ger hon talrika och talande exempel från den rörelse som skapats efter dödsskjutningen av Michael Brown i Ferguson. Och naturligtvis visar hon på kopplingen till frågor bortom amerikanskt polisvåld.

Hon berättar om några av Black lives matter-rörelsens grundare. Tre queera svarta kvinnor. Hon berättar om de många amerikanska palestinier som är aktiva i rörelsen och om de solidaritetsaktioner som svarta gjort för Palestina och i Palestina. Hon berättar om hur sammanlänkandet av frågor gått från svart feminism till dagens intersektionalitet med fokus på kön, klass, ålder, sexualitet, etnicitet och funktionalitet.

Och här finns det anledning att dröja lite längre. Att vara svart och kvinna beskrevs länge som den ”dubbla risken”. Begreppet utvecklades till ”trippelrisken”. När Angela nämner det håller hon upp tre fingrar. Rasism och sexism summerar hon de förslag som haglar in. Men så blir det inget mer. Det kommer gissningar på allt det dagens intersektionalitet handlar om. Det rätta svaret är ett annat.

– Den tredje risken är imperialism.

Det här är inget som nämnts i de tiotal artiklar som skrivits om föreläsningen. Det är i stället delen om att engagemanget för flyktingar är vår tids medborgarrättsrörelse som har citerats flitigast. Det är i sig riktigt. Angela gör verkligen en poäng av det. Ändå blir det fel. För den största poängen är att frågor hänger ihop.

Och det är det här Angela Davis försöker säga oss. Vårt antiimperialistiska perspektiv behövs i flyktingfrågan. Det behövs för att ifrågasätta orsakerna till att människor tvingas på flykt. Men det räcker inte. Vår antiimperialism kräver också ett engagemang för flyktingarna. För det är inte antingen eller. Det är både och.

Nobels fredspris – Krönika i Folket i Bild 11/2015

Nyligen lät jag mina niondeklassare hålla tal på temat vad skulle ni säga om hela världen lyssnade. När min lillasyster hörde det utbrast hon skrattande: Det är ju bara för att du vill att de ska prata om fred! Vad skulle de annars prata om liksom?

Hon har så klart rätt. Fred har kommit att vara eller åtminstone symbolisera mänsklighetens högsta önskan. Antagligen är det just det som gör ordet så bedrägligt. Fred kan vara vapenstilleståndet under vilket alla sociala orättvisor kvarstår. Fred kan vara de rikaste ländernas ockupation av ett av världens fattigaste. Fred kan vara tiotusentals kärnvapen med potential att utplåna civilisationen.

Men att fredsbegreppet kan fyllas med vad skit som helst betyder inte att det är oanvändbart. Vi måste bara vara noga med att definiera det. Så som Nobel gjorde i sitt testamente. Det handlar om avrustning, skiljedom och internationalism. Med andra ord om en radikalt annan världsordning.

Det är en definition som den norska nobelkommittén urlakat till oigenkännlighet med pris till Obama, EU och Kissinger. Men det är också en definition som bland andra den norske författaren Fredrik Heffermehl har kämpat outtröttligt för att återupprätta.

Nu har så ett nytt fredspris utdelats. Den här gången till Tunisiens nationella dialogkvartett. Det är inget kontroversiellt pris. Dels för att organisationerna är nästan helt okända. Dels för att de åtminstone hyfsat stämmer in på Nobels definition.

För visst har de arbetat mot krig och åtminstone på ett nationellt plan för förbrödring. Ändå är det en tanke som skaver. Indirekt läggs väl skulden för den arabiska vårens misslyckanden nu på folken. Som om det var deras oförmåga att upprätta dialogkvartetter som ledde till blodbaden. Så mörkas den roll bombningarna av Libyen spelade. Det massiva våldsanvändandet och ständiga intervenerandet började där.

Och mina niondeklassare? De pratade om att leva i miljonprogrammet, om religionens förförande makt och om att snacka mindre och göra mer. Inte en enda talade om fred. Än lever hoppet om det radikalt annorlunda.