Slutplädering – rättegång i Örebro tingsrätt

Vi är nio personer som trängs på de åtalades bänk. Vi har förhörts, fotats och frågats ut igen. Våra ansikten, våra motiv och våra tankar har blivit offentliga handlingar. Under överskådlig framtid är de fritt tillgängliga för vänner och fiender, bekanta och främlingar, kollegor och chefer.

 

För vår gärning kommer vi att dömas och dömas igen. Här kommer vi med all sannolikhet förklaras skyldiga. I den moraliska domstol som finns inrymd i varje människa kommer vi att frias ibland och fällas ibland. Hur domen faller är upp till var och en. Att den faller är emellertid helt avhängigt två saker – gärningen och personen.

 

Målsägarplatsen är tom. Där sitter ingen människa av kött och blod. Ingen som vi kan döma eller fria. Den för domen så nödvändiga personen saknas. Och den hade saknats även om någon behagat komma. VD:n, aktieägarna, ingenjörerna, styrelsen. Alla och ingen är ansvarig. Men gärningarna finns där lika fullt.

 

Vapen har per definition bara tre funktioner. Med dem kan vi hota, skada och lemlästa andra människor. Inget annat. Vi kan göra det för syften som vi uppfattar som goda eller onda. Men vi kan bara göra det. Hota, lemlästa och döda. Vapentillverkning är en gärning. Vår inställning till den varierar. Vår inställning till mutor och korruption varierar märkligt nog lite mindre.

 

1985 undertecknades världshistoriens största vapenaffär. Säljare var BAE. Köpare var Saudiarabien. De kallade affären för Al Yamamah – arabiska för duvan. Den första leveransens duvor var 118 stridsflygplan med extra allt. Sen dess har leveranserna i enlighet med kontraktet fortsatt, sen dess har Saudiarabien tagit få eller inga steg mot demokrati, och sen dess har flygplanen använts till att bomba Jemen från fattigdom till humanitär katastrof.

 

Den enes död den andres bröd, business as usual och det sägs att verkligheten överträffar dikten. Tjechov sa en gång att ”om du har en pistol hängande på väggen i första akten måste den avfyras i sista”. Pistolen är nu avfyrad. Men ändå har vi kanske inte sett sista akten. Däremot vet vi mer om den första.

 

I vad som snarare har drag av Shakespeare än av Tjechov spelas huvudrollen av prins Bandar. I den saudiska kungliga familjen är det han som fått ansvar för upprustningen av militären. För att göra det svåra beslutet lättare får hans dotter en ny mercedes, frun en Rolls-Royce och prinsen själv en Aston Martin. Bilarna kompletteras med ett flygplan för att frakta dem mellan olika semesterorter.

 

En av prinsens söner får åka på skidresa. 99.000 pund slutade visst notan på – exklusive själva resan för 56.000 pund. Efter en senare familjesemester i Beverly Hills mellanlandar prinsens fru i New York, Paris och Kairo. Hotellkostnaderna uppgår sammanlagt till över 300.000 pund. Dotterns smekmånad kostar lika mycket.

 

Sammanlagt får prinsen och hans närmaste på det här sättet gåvor värda sammanlagt en miljard pund av BAE. Kvitto för varenda utlägg finns efter en husrannsakan hos brittiska Serious Fraud Office. Efter påtryckningar från saudiska regeringen, BAE och delar av brittiska regeringen läggs utredningen ner i brist på bevis 2006. Enligt BAE:s vd har företaget då tjänat 43 miljarder pund på affären och räknar med att tjäna lika mycket till under de närmsta 20 åren. En miljard i mutor, åttio miljarder i vinst och ett ödelagt Jemen alltså.

 

Men det går att döda också utan att pistolen avfyras. Till dagens rättegång kallades Andrew Feinstein – en av världens främsta korruptionsutredare, expert på vapenhandel och före detta parlamentsledamot i sydafrikanska ANC. Feinstein själv var positiv till medverkan. Åklagaren stoppade vittnesmålet med motiveringen att ”det objektivt sett inte kan tillföra målet något”. Objektivt ser jag saken annorlunda.

 

Uppgörelsen med apartheidsystemet var i mycket också en uppgörelse med militarismen. När makten fördelades på fler och normala relationer med grannländerna återupprättades kunde de resurser som militären slukat läggas på annat. Och med den utbredda fattigdomen och en skenande HIV-epidemi fanns det verkligen annat att lägga dem på.

 

Men nyfödda demokratier är ömtåliga. Och världen är en dålig förälder. Sverige stödde frihetskampen. Fem år efter den vunnits var vi tillbaka för att kränga JAS. I det som hände sen har Sverige och Saab en stor skuld. Men den delas med en lång rad regeringar och vapenföretag. Och värst av alla var BAE – enligt Feinstein ”the main villain of the piece”.

 

För också den här gången finns bevisen. Som utredare sammanställde Andrew Feinstein ett vattentätt åtal mot BAE. Vattentätt sånär som på en liten detalj – partikamraterna. Feinstein fick kicken och åtalet lades ner. Mutkolvarna fortsatte och demokratins skador var livshotande.

 

Enligt en harvardstudie dog 365.000 sydafrikaner en för tidig död eftersom pengar och vilja saknades för ett HIV-program. Hur många som under åren efter vapenaffärerna dött av usla bostadsförhållanden är inte klarlagt. Däremot är det klart att de pengar som gavs till BAE och Saab hade räckt till två miljoner bostäder. Pengarna räckte för övrigt inte heller till att hålla planen flygande. De har varit i luften i snitt 20 timmar per år.

 

Gärningarna finns. Liksom gärningarnas offer. Och efter att ha granskat gärningarna kan vi också skönja den målsägande. Det är den ansiktslösa girigheten som hånler åt oss. Och åt er.

 

För ärade nämndemän och domare det är det här det kokar ner till. När ni tror er upprätthålla lagen genom att döma oss är det i själva verket precis tvärtom. När girigheten vuxit sig så stor att den kan driva och lägga ner mål efter eget tycke är er plikt en annan. För att upprätthålla lagen måste ni frikänna oss och därmed er själva.

 

För ett frikännande kommer ni att få kritik. Men liksom vi kommer ni att kunna försvara era gärningar. Genom våra politiska partier är ni tillsatta av folket. Och det är inför dem ni ska stå till svars. De socialistiska kommer förstå er utifrån sin solidaritet med världens förtryckta. De liberala kommer sluta upp i skyddet av kapitalismen mot den värsta avarten. De konservativa kommer se det som en kamp mellan det nationella och det multinationella. Så kommer också ni frikännas.

 

Här sammanfaller det politiska, det juridiska och det moraliska. Och därför yrkar jag på friande dom.

 

 

 

Reportage om Ukraina – Folket i Bild 3/2016

Ukraina – reportage (layoutad pdf med bilder)

Ukraina

 

Trots att kalendern hunnit till slutet av september är dagarna fortfarande sommarklibbiga. I den lilla parken utanför Taras Sjevtjenko-universitetet i centrala Kiev utnyttjar hundägare och färgglada motionärer morgonens svalka. De grönmålade bänkarna glänser av dagg. Jag har nyss klivit av ett nattåg från Lviv. I väskan har jag några smuliga brödskivor och en svettig ost. Det blir en frukost i det gröna. Och i det blå och gula.

 

För i Kiev är hela byggnader insvepta i nationens färger och på vissa gator vajar den gulblå flaggan från mer än varannan balkong. Som med alla flaggor kan den betyda en hel massa saker. Någon gång emellanåt symboliserar den ännu pluralism och nationell enighet. Allt oftare har den kommit att innebära ett ensidigt stöd för krigsinsatsen.

 

Men det finns också mer jordnära budskap. Direkt på asfalten har någon eller några skrivit citat i vit målarfärg. I allt det heta och hetsiga är de morgonens svalka. Alla handlar de nämligen om krigets vansinne. De är välbekanta och jag har använt många av dem själv. Ändå läser jag dem som för första gången och särskilt ett betyder nu något annat.

 

Sanningen är krigets första offer. Vem som egentligen sagt det först må vara oklart, men insiktens riktighet är det få som ifrågasätter. För innan det krigas måste det ljugas. Att avslöja lögnerna är därmed att förhindra kriget. Det här vet vi. Jag skulle till och med drista mig till att säga att det i allt väsentligt är därför vi samlas kring Folket i Bild.

 

Men i Ukraina hösten 2014 var det så att säga för sent. Kriget var sedan ett halvår redan ett faktum. Ändå hade någon tagit risken att pryda asfalten med citatet. Som om det trots allt hade något att säga. Och det var det här jag plötsligt tyckte mig förstå. Om lögnen är vägen in i kriget så måste sanningen vara vägen ut.

 

Jag kommer inte påstå att jag har den. Inte heller kommer jag att påstå att ett par månader i Ukraina räcker för att komma särskilt mycket närmare den. Däremot tycker jag mig ha förstått något om vad vi borde fråga oss. En del av de här frågorna tillhör dem som med regelbundet lyfts av journalister, organisationer och institutioner och som det därför finns någon sorts allmän medvetenhet om. Låt oss lämna dem åt sidan för att i stället fokusera på frågorna som ställs förvånansvärt sällan.

 

Vem sköt på Majdan?

 

Efter månader av protester utbryter i februari 2014 skottlossning på och kring det torg som kommit att kallas kort och gott Majdan. Såväl demonstranter som poliser skjuts ihjäl på öppen gata.

 

I princip allt vi kan säga oss veta om dödsskjutningarna ryms i de två meningarna. Vi vet inte hur det började, vi vet inte hur många som egentligen dog och vi vet inte vem som sköt. Ännu två år efter dödsskjutningarna råder det akut brist på trovärdiga utredningar. Däremot råder det ingen brist på misstänkta: den ukrainska specialstyrkan Berkut eller en liten grupp av högerextremister bland demonstranterna, agenter från amerikanska CIA eller ryska FSB…

Avsaknaden av ordentliga utredningar lämnar var och en att döma efter eget huvud (eller snarare efter sin egen inställning till de inblandade). I ryska medier trycks det hårt på bevisen mot demonstranterna. I svenska medier är analyserna lika tvärsäkra åt andra hållet. I ett reportage med anledning av ettårsdagen slår exempelvis DN:s Ingmar Nevéus fast att ”över 100 personer fick sätta livet till när specialpoliser öppnade eld på torget Majdan.” Men det finns också intressanta undantag.

 

Den där första årsdagen ägnar brittiska BBC åt en rapport från Kiev. Rapporten är gjord av den korrespondent, Gabriel Gatehouse, som var på plats när skjutningarna var som allra intensivast. Han såg då hur någon sköt inifrån det hotell som kontrollerades av demonstranterna. I programmet återvänder han och träffar såväl en fotograf med bilder av beväpnade demonstranter inne i byggnaden strax innan och en person som själv påstår sig ha skjutit på majdanledningens order.

 

I svenska P1 anordnas samma dag studiosamtal med bland andra Huvudstadsbladets korrespondent Anna-Lena Laurén. När frågan om dödsskjutningarna till slut kommer upp är hennes slutsats krass. ”Jag tror inte att vi under min livstid kommer att få reda på vilka som var skyldiga.” Hennes uttalande får lite eller ingen uppföljning.

 

Mellan det att den här texten skrivs och det att den når er har ännu en årsdag passerats. Kanske har frågan om vem som sköt verkligen tagits upp. Då har jag skrivit det här i onödan. Sorgligt nog känner jag mig inte särskilt orolig för det.

 

Vilken roll spelar avsaknaden av jämställdhet?

 

Genom Margot Wallström prövas en feministisk utrikespolitik för första gången i praktiken och feministiska analyser har fått en plats i det offentliga samtalet som den inte haft på åtminstone ett par decennier. Även om både politiken och analyserna ibland går bort sig är det i grunden något mycket positivt. Det innebär bland annat att sambandet mellan jämställdhet och andra samhällsfrågor utforskas. Ett sånt samband som prövats och delvis belagts är det mellan graden av ojämställdhet och risken för väpnade konflikter.

 

Senast FN mätte det som kallas Index för skevfördelning mellan könen var 2012. Då var Ukraina det minst jämställda landet i Europa. Två år senare bryter kriget ut. Någonstans borde någon ha förbundit prickarna. I de rapporter och analyser som har kommit oss till del via de stora tidningarna och public service har det inte gjorts.

 

På ett plan är kriget naturligtvis ett utslag av kampen mellan USA och Ryssland om den militära dominansen och mellan Ryssland och EU om den ekonomiska. Det har gjorts tusentals, varav några få bra, analyser av det. De hjälper oss att förstå imperialismen och stormaktsspelet. Men de räcker inte för att förstå kriget.

 

Vilken påverkan har klass?

 

När demonstrationerna på Majdan inleddes var jag fast på ett jobb i Stockholm. Jag ska därför inte säga att jag vet vilka som stod på torget. Men ingen lär protestera mot beskrivningen att det var en brokig skara som till en början enades främst av en vilja att visa sitt missnöje med regimen. Just brokigheten gör det svårt att prata om dem i termer av någon sorts enhetlighet. Vissa grupper verkar emellertid ha varit bättre representerade än andra. En sån grupp var medelklassen från landets västliga delar.

 

För dem är närmandet till EU ett naturligt val. Med sina språkkunskaper och akademiska utbildningar kommer de kunna dra nytta av unionens friheter. De kommer helt enkelt snabbt plockas upp av det individualistiska kollektiv som är den europeiska medelklassen. För arbetarna i östra Ukrainas gruvor och tunga industrier är det annorlunda.

 

Industriernas största kunder finns i Ryssland och ett EU-medlemskap skulle innebära att den handeln försvåras. Antagligen skulle industrin också ha svårt att stå sig i den europeiska konkurrensen och de delar som ändå skulle klara sig skulle göra det bara genom moderniseringar med stora uppsägningar som följd. Lägg därtill att utsikterna att hitta ett annat industrijobb någonstans i EU är små och det är lätt att förstå arbetarnas skepsis mot EU.

 

Visst vill även arbetarna i östra Ukraina ha yttrandefrihet, fria val och alla andra liberala friheter, men inte på bekostnad av sin ekonomiska trygghet. Deras krav på trygghet är lika legitimt som majdandemonstranternas på frihet. Ändå har det sällan sagts och klassdimensionen har förblivit outforskad.

 

Egentligen skulle jag gå vidare till nästa fråga här, men eftersom människan nu verkar skapt med en förkärlek till indelningar i onda och goda ägnar jag ett par rader till att förtydliga:

 

Kriget i Ukraina är i väldigt liten utsträckning en kamp mellan ideologier. På båda sidor råder en förstockad konservatism. Visserligen klär de nya östliga makthavarna emellanåt sitt rangliga statsbygge i sovjetiska fraser och symboler. Men längre än till nostalgi kommer de ytterst sällan.

 

Vilka har tjänat på situationen?

 

Under och strax efter maktövertagandet 2014 riktades stort fokus på Janukovytjs rikedomar. Expresidentens hus i utkanten av Kiev visades upp för världspressen. Lyxen var osmaklig även för dem som i vanliga fall inte har särskilt svårt för inkomstklyftor. Presidentens kopplingar till personer i näringslivet granskades noga. Men i ramberättelsen om folket mot den korrupte diktatorn missades andra förmögna personers inflytande på utvecklingen.

 

Ukraina är i allt väsentligt en oligarki där en handfull mycket rika män styr olika delar av landet, olika sektorer inom näringslivet och olika partier och politiker i det ukrainska parlamentet, radan. Protesterna på Majdan riktades delvis mot den här ordningen. I vilket skede oligarkerna kom in är omtvistat. Klart är i alla fall att vissa av dem har vunnit stort på regimskiftet. Andra har av samma skäl drivit på separatismen i öst.

 

Under det senaste året eller så har det till slut gjorts en del inslag som går igenom oligarkernas roll. Det som fortfarande saknas är en rejäl och översiktlig genomgång.

 

Varför fungerar inte folkrätten?

 

Att något går förlorat när nyhetsförmedlarna ska tävla i snabbhet med omedelbara medier som twitter och facebook säger sig själv. Förlusten kan mätas i både djup och bredd. Av de två är det förlorade djupet allvarligast. Även om sociala medier på ett sätt fungerar likriktande representerar de ändå någon sorts bredd i åsikter och insikter. Det miljontals fritids- och proffstyckare inte kan ersätta är det journalistiska hantverket.

 

Det förlorade djupet blir extra tydligt i frågor som kräver mycket researcharbete och gedigna kunskaper. Frågan om varför folkrätten fungerar så dåligt är ett sånt exempel. Rysslands övertagande av Krim har diskuterats utförligt. Slutsatsen att det stred mot folkrätten är av allt att döma riktig. Men det skedde inte i ett vakuum. Det finns en förhistoria som inleds i Jugoslavien och en efterhistoria som utspelas nu i Syrien och Irak. Kanske kan det eftersökta beskrivas som ett reportage som med Krim i fokus målar hela den här linjen.

 

Hur skulle en tredje ståndpunkt kunna se ut?

 

Det finns ingen ideologiskt progressiv sida, det finns inga hjältegrupperingar bland de stridande och det finns inga oskyldiga stormakter. Sånt är kriget som jag ser det, som jag har sett det. Det är bara rått och fult, fascistiskt på marken och imperialistiskt bakom kulisserna. Den enda ursäkten för dem som omhuldar Rysslands eller rebellernas agerande är att de som envisa motpoler åtminstone bidrar till en nyansering i medielandskapet.

 

Jag är inte beredd att sälla mig till något av lägren. Och den polariserande situationen till trots har jag träffat många ukrainare som inte heller vill göra det. Det stora problemet är att de, eller vi, är grupplösa och oorganiserade. Att fördöma båda sidor är lätt, men också lika lönlöst som att bara lyfta snyfthistorierna. Vi måste visa på en väg ut och vi måste framför allt visa människor som är beredda att gå den vägen.

 

Eftersom vi här uppenbarligen inte innefattar de stora nyhetsförmedlarna lär det vara upp till oss att göra det. Så fort skolan ringer ut i sommar är jag beredd att återvända. Lyckas vi skaka fram finansiering utlovas reportage i Folket i Bild på varje enskild fråga ovan.

Vapenindustrin föser oss mot Nato – reportage i Folket i Bild 1/2016

Vapenindustrin+Nato=Sant?

 

I Sverige tillverkas vapen som används i världens konflikter. Pelle Sunvisson har under många år besökt platserna där tillverkningen sker, bland annat med aktivistgruppen Ofog. Utifrån de erfarenheterna undersöker han hur avfolkade byar, amerikanskt storkapital och svensktillverkade vapen hänger samman med närmandet till Nato.

 

Det är i mitten av juni och det är ljust trots att himlen är jämngrå och morgonen mycket tidig. Mellan trädstammarna skymtar sjön Möckeln. Den lilla viken med bryggan och badplatsen speglar de stillastående molnen. Det höga gräset är ännu vått av dagg och våra kläder får mörka fläckar när vi trycker oss under det första stängslet.

 

Det första som möter oss innanför är en övergiven lekplats. Såna där gunghästar på hårda, röda fjädrar och en rutschkana med plåt nästan lika blank som sjön. Och så överallt knähögt, otrampat gräs. Bilden dröjer kvar på näthinnan och sorteras i minnet som dystopiska platser.

 

Men beteckningen dystopiska platser handlar om mer än bara några undanskuffade parkleksaker. Framför oss ligger en av Sveriges många vapenfabriker. Vi har precis tagit oss in på Bofors.

 

*

 

För många är Bofors själva sinnebilden av svensk vapenindustri. Ett järnverk med långa anor som först efter två sekler blir kanonfabrik. Ett företag som har den svenska uppfinnarkonsten och självaste Alfred Nobel att tacka för sin ryktbarhet. En svensk industri som har gjort svenska vapen för svenska armén av svenska råvaror. Det är svårt att alls tänka sig något svenskare.

 

Men det är inte nationalistisk stolthet som fört oss dit. Det är inte heller något svenskt företag som möter oss när vi fortsätter in i fabriksområdet. I en av de dörrar som står öppna skymtar lösa delar till vad som ska bli ett mindre stridsfartyg. De lådor som redan packats är märkta med BAE.

 

BAE Systems är världens tredje största vapenföretag efter amerikanska Lockheed Martin och Boeing. Företaget har sitt ursprung i bland andra British Aerospace. Det skulle alltså kunna kallas brittiskt. Men en sån analys är alltför ytlig. Den process som alltför ofta kallas globalisering, men mer träffande beskrivs som global kapitalism, har sedan länge gjort sådana nationsbeteckningar meningslösa.

 

BAE Systems huvudkontor finns visserligen i London, men bland de största aktieägarna finns flera amerikanska investmentbolag. Utan att gå in på detaljer i ägandeförhållandena kan vi slå fast att den en gång svenska vapenindustrin i Bofors i stort ägs av kapitalet i två Nato-länder.

 

*

 

Så småningom grips vi av väktare. Då har vi hunnit vara inne på området en knapp halvtimme. Under den tiden har vi både hunnit kartlägga den här delen av vapenindustrin och placera ut den ickevåldsbomb som är konstnären Gustaf Nygrens examensarbete. Innan polisen kommer hinner vi dessutom ha högläsning ur min då nyutkomna, antimilitaristisk rimsaga Vad händer sen?.

 

Genom polisbilens bakruta ser vi sen andra delar av området. Här finns också det vapenföretag som är störst i Sverige. De flesta förknippar nog Saab med snabba och ganska dyra bilar. För oss som så att säga är i branschen står Saab för stridsplan, granatgevär och missiler.

 

I Saab är det Wallenbergs Investor som är storägare och en wallenbergare som är vd. Det är alltså betydligt mer svenskt än BAE, men varken Saab eller Sverige är undantaget från de regler som styr det globala kapitalet. Ägarna skiftar och bara några år tidigare var BAE:s aktieinnehav i företaget över 30 procent. Samtidigt har personer bakom Saab haft investeringar i BAE. Det kallas visst korsvis ägande.

 

*

 

Innanför ett annat stängsel i Vidsel hundratalet mil norrut tar det korsvisa sig mer praktiska uttryck. Det är en annan vacker sommardag. Vackrare skulle jag säga eftersom ljuset är det milda och generösa norrbottniska. Vi är en grupp på elva personer som sitter på landningsbanan i hjärtat av norra Europas största militära övningsområde. Våra skyddsdräkter är täckta med rosa färg och väktarna vägrar köra iväg oss innan vi har torkat.

 

Vi har för en stund avbrutit en av de stora militärövningar som årligen genomförs här. När färgen torkat och stunden lider mot sitt slut överlämnas vi till våra kamrater utanför området. I det kalla vattnet nedanför närbelägna Storforsens hotell skrubbar vi oss så rena det går. Närmare hotellet än så kommer vi inte.

 

Tre år senare går journalisterna Klas Lundström och Tigran Feiler in genom dess dörrar. I det långa reportaget om Nato i Norrbotten beskriver de hotellet som ett kollo för militärindustrin. ”Det spelas pingis, badas bastu, springs i korridorerna och dricks drinkar.”

 

I baren träffar de ingenjörer från Saab och Boeing. De har testat ett nytt vapen – en “small diameter bomb” som med hjälp av en raketmotor kan styras runt berg och in i grottor. Det korsvis ägda kallas här samproduktioner.

 

*

 

Förändringar i ägandet, praktiken och produkterna har suddat ut skiljelinjerna mellan den svenska vapenindustrin och främst den amerikanska och brittiska. Att det här för vapenförsörjningen har gjort oss beroende av stormakterna är en sak. Så hade det ju varit även helt utan vapentillverkning i Sverige. Frågan är i stället om vapenindustrin påverkar Nato-debatten.

 

I oräkneliga samtal med militarister om det ryska hotet är det en mening som ständigt återkommer. Hot ska bedömas utifrån förmåga och intention. Låt oss ta dem på orden. Hur är det med vapenindustrins förmåga och intention att påverka beslutet om ett eventuellt Nato-medlemskap?

 

*

 

Tillverkningen av vapen lever på tillgång till bruksorternas arbetskraft och testandet är möjligt bara genom att områden görs eller kallas folktomma. Att påverka politiska beslut kräver närhet till maktens korridorer eller åtminstone till dess lobby.

 

En blek novemberdag står därför jag och Sanna Sunnerfalk tillsammans med en filmare på en av Stockholms exklusivaste gator. Vi väntar på att någon ska komma ut ur en portuppgång prydd med graverade mässingsplattor. På en av dem står det Svennerstål och partners. En trenchcoat svischar förbi med sin portfölj. Innan dörren slagit igen är vi inne. I trapphuset förklarar vi bakgrunden för kameran:

 

”Svennerstål och partners är en av de lobbybyråer som används flitigt av vapenindustrin. De har bland annat rekryterat generallöjtnant Jan Jonsson, den officer som var ansvarig för Sveriges del av kriget i Afghanistan. Som anställd i Försvarsmakten förespråkade han att svenskarna trots två dödsfall skulle fortsätta med sin öppna hållning och patrulleringen i jeepar. Som nyanställd på lobbybyrån skriver han i stället en debattartikel om nödvändigheten att genast skicka ner fullt bepansrade fordon. Att BAE Hägglunds som tillverkar fordonen är den nya arbetsgivarens största kund glömmer han märkligt nog att skriva.”

 

I lobbyisternas egen lobby blir vi först väl mottagna. En av konsulterna tar på sig att visa oss rätt. När vi nämner vad saken gäller blir det däremot stopp. I stället för att träffa någon ansvarig får vi en rad ganska märkliga lögner. Vi går därifrån utan några svar, men har ändå fått vad vi behöver. Det vi filmat blir ett av avsnitten i den julkalender om vapenindustrin som vi sänder på nätet ett par veckor senare.

 

*

 

Exemplet med Jan Jonsson är inte särskilt viktigt. Det har haft litet inflytande och har skett relativt öppet. Dessutom upptäcktes det innan något beslut tagits. Det finns emellertid en rad andra fall där vapenindustrin har spelat en avgörande roll för svensk utrikes- och försvarspolitik.

 

I Sydafrika fick Saab hela den svenska statsapparaten med sig i kampanjen att sälja Jas-plan. Affären avgjordes till slut med mutor och den unga demokratin förleddes att ta sina första stapplande steg på korruptionens väg.

 

När regeringen ville dra sig ur det kontroversiella och ännu hemliga samarbetet med Saudiarabien var ett brev från Saab:s vd Marcus Wallenberg avgörande. Han krävde att samarbetet fortsatte då man annars äventyrade Saab:s mångmiljardförsäljning av radarövervakningssystemet Erieye. Det blev som vapenindustrin krävde.

 

Medan den här texten skrivs avslöjas en lång rad oegentligheter i den Thailändska militärjuntans köp av Jas-plan. Många detaljer saknas fortfarande, men att lobbyisten Frank Belfrage, ”Wallenbergs torped” på något sätt har varit inblandad framgår tydligt.

 

I en bransch där konkurrensskäl och utrikespolitisk hänsyn ofta väger tyngre än offentlighetsprincipen är det få oegentligheter som alls kommer till vår kännedom. Exemplen ovan kan därför antas utgöra toppen på isberget. För att få den större bilden klar för mig ringer jag upp Andrew Feinstein, före detta parlamentsledamot för ANC i Sydafrika och sen dess en av världens främsta experter på korruption och vapenhandel.

 

Har vapenindustrin förmågan att påverka ett svenskt beslut om Nato-medlemskap?

 

– Absolut! Det utmärkande för vapenindustrin är de otroligt nära banden till den politiska processen, till enskilda politiker och till den politiska makten. Av alla branscher jag har bevakat är vapenindustrin den i särklass mest korrupta och politisk mest inflytelserika. Man räknar med att vapenindustrin står för åtminstone 40% av världshandelns samlade korruption.

 

Det är ett inflytande som inte nödvändigtvis slutar vid att affärsintressen får gå före demokratiska regelverk eller utrikespolitiska principer. I sitt avgångstal 1961 varnade president Eisenhower för det militärindustriella komplexets makt över såväl demokratin som freden. Kanske har Sverige redan tagit ett första steg på en långt farligare väg.

 

Efter det svenska beslutet att delta i bombningarna av Libyen var det många också utanför kretsen av antiimperialister och fredsaktivister som menade att det hela egentligen bara vara en enda flyguppvisning. Genom att pröva Jas-planen i strid kunde en av Saab:s största konkurrensnackdelar åtgärdas. Det var i så fall vapenindustrins vinst över freden.

 

*

 

Strax nedströms E4:an smalnar Luleälven av. Så här i slutet på sommaren flyter den stillsam och blank. Endast vid Gäddvik där en ö delar vattnet störs sommarlugnet av virvlar och brus runt de uppstickande stenarna. Först där virvlarna dragits ut till långa linjer lika sprickor i en spegel lägger vi i våra kanoter. Eller egentligen är väl de två kanoterna efter mer eller mindre händigt byggande en enda katamaran.

 

Tvärs över sitsarna är armtjocka stammar surrade för att hålla kanoterna parallella. I fören på den nya farkosten är ett lakan uppspänt till segel. Trots att vi rör oss med både vinden och en tillfällig bris går det inte särskilt fort. Men det är inte heller meningen.

 

På seglet står ”Neutralitet på drift” med stora bokstäver och i pressmeddelandet talas det om ”en kompassros som är misstänkt likt en Nato-stjärna”. Seglets budskap uppfattas först av de båtar som passerar. Allt eftersom vi kommer närmare centrala Luleå når budskapet fler. Och allt vi behöver göra är att glida med strömmen.

 

*

 

”Den militära alliansfriheten har tjänat oss väl”. Så har alliansfriheten kommenterats i officiella sammanhang de senaste åren. Efter valet ändrade Löfven i sin regeringsförklaring den senare delen till ”tjänar oss alltjämt väl”. Debatten om det innebar ett närmande eller ett fjärmande från Nato tog fart.

 

Oavsett hur vi väljer att tolka orden är det uppenbart att den svenska vapenindustrin har tjänat väl på alliansfriheten. Det var för att vara oberoende av stormakterna som staten öste pengar över industrin. Det handlade både om bidrag i form av investeringar i utvecklingsprojekt och om stora inköp. Under delar av Kalla kriget hade Sverige exempelvis världens fjärde största flygvapen.

 

Även om den svenska staten var industrins huvudsakliga kund fanns det också ett internationellt perspektiv. Andra alliansfria länder ansågs ha samma behov av oberoende från stormakternas vapenindustrier. Det fick de genom att köpa svenska vapen. Att vara alliansfri var alltså ett viktigt försäljningsargument.

 

Sen dess har främst två händelser påverkat vapenindustrin. Den första var Sovjets fall som ledde till en allmän nedrustning i världen. Den andra var elfte september och det efterföljande kriget mot terrorismen. Krigen i Afghanistan och Irak innebar helt enkelt nya affärstillfällen. Mellan år 2001 och 2011 fyrdubblas den svenska vapenexporten. År 2005 utgör exporten för första gången mer än hälften av den svenska krigsmaterielförsäljningen. Lejonparten går till länder nära lierade med USA och Nato.

 

Med minskade svenska försvarsanslag och ökade exportandelar får alliansfriheten ur vapenindustrins perspektiv alltså sägas ha spelat ut sin roll. Ett Nato-medlemskap ger däremot en rad fördelar. Nato-normen för försvarsutgifter på två procent av BNP garanterar att försvarsbudgeten höjs och stannar på en hög nivå i tid och evighet. Ett Nato-medlemskap ger dessutom tillgång till långt fler kunder än vad man riskerar att förlora. Utöver det ger ett medlemskap i Nato fler möjligheter att få sina produkter prövade i krig.

 

Vapenindustrin har alltså bevisligen förmågan och sannolikt intentionen att föra Sverige närmare och slutligen in i Nato.

Tre gånger lärarreflektioner

Statusen och förtroendet

 

Forskarna, facken och politikerna talar om status. På högstadiet pratar kidsen om respekt. Analyserna låter olika. Medan den ena gruppen uttalar sig för TV om ”den negativa trenden för läraryrkets status”, drar den andra sina slutsatser i skåphallar och klassrum där ”ingen visar lärarna nån respekt längre”. Ändå är slutsatserna förvillande lika.

 

Status och respekt. Skönt luddiga begrepp som alla kan ställa sig bakom. Den intellektuella läser in vördnaden för kunskap, den kärleksfulla drömmer om hänsynen och den som vill se en mer auktoritär skola a lá Björklund hakar på rädslan. Lätt att vara överens när inget är definierat helt enkelt.

 

Men att status är skolpolitikens senaste floskel är en sak. Det som intresserar mig mest är det politiska konsensus som råder om hur statusen ska höjas. Det talas vitt och brett om karriärtjänster och höjningar av de individualiserade lönerna. (Hur det här ytterligare snabbar på splittringen av lärarkåren och vad det får för konsekvenser finns anledning att återkomma till i en kommande text.)

 

Inte med ett ord nämns det som definierar ett lågstatusjobb – avsaknaden av förtroende för yrkesutövarens förmåga och vilja.

 

I lågstatusyrkets arbetsbeskrivning lämnas litet utrymme för egna lösningar och arbetet övervakas regelbundet av någon snäppet högre upp i hierarkin. Det här oavsett om det är fabriksarbete, äldrevård eller lokalvård. Innehavarna av högstatusyrken får inom givna och relativt vida ramar fritt handlingsutrymme. Inte sällan överlåts till och med själva övervaknings- och kontrollfunktionen till yrkesutövarna själva i form av samfund (som för advokater och mäklare med flera).

 

Reformerna inom skolan har, sen jag började min lärarbana strax efter millennieskiftet, varit många. De flesta har fört yrket mot en lägre status: kraven på dokumentation av snart sagt varje rörelse, förskjutningen av ansvar (läs makt) från lärare till rektorer och kursplanernas detaljstyrning.

 

Överallt lyser förtroendet för lärarnas förmåga och vilja med sin frånvaro. Och kanske är det berättigat. I den cirkus som drar till sig riskkapitalister från alla världens hörn behövs det kanske verkligen en sån kontroll eftersom ägarna (inte lärarna!) har girighetens incitament att leverera mindre än det eleverna har rätt till. Men om målet är att skapa (eller återskapa) ett högstatusyrke är det minst sagt kontraproduktivt.

 

 

 

 

 

 

Makten och representationen

 

Det finns de som på fullt allvar menar att skolans mål är att utbilda för arbetsmarknaden. Och det finns de som på lika stort allvar menar att skolan ska utbilda för individens egen skull. Det är ”blir du lönsam lille vän?” och ”du kan bli vad som helst!”.

 

Personligen har jag inte mycket till övers för nån av extremerna, men noterar att de även de argaste debattörerna är överens om skolan och demokratins fortlevnad. Den som slår fast att skolan är till för att skapa medborgare räknas inte ens som radikal. Det är som den breda mittfårans slöa njutningar och den smala vägens pietism äntligen båda är inom räckhåll. Åtminstone så länge ingen lyfter frågan om skolans förutsättningar att fullgöra sitt uppdrag att dana de nya samhällsmedlemmarna i en demokratisk anda.

 

För tyvärr lär det inte bli mycket mer än andan, en mässa där teorins torra oblat sväljs ner med ett par klunkar skendemokrati och ett amen (eller oftare ett uppgivet ”ja men?”).

 

Att lärarna har reducerats, har låtit sig reducerats, till fariseiskt rabblande präster i demokratins tempel är en av mina stora sorger. För sanningen är så hjärtskärande enkel. Lärare är helt jävla värdelösa på demokrati.

 

Ändå kan jag inte (kanske av någon blödig kåranda) lägga skulden på lärarna. För det är i alla avseenden ”those who can’t do, teach”. Det som gäller för elever gäller i hög grad också för lärare. Demokrati måste övas. Inte pratas om eller studeras. Utan praktiseras. Och ingenstans i lärarnas utbildning eller yrkesutövning finns denna praktik.

 

Blott ett exempel: I princip alla skolor är nu indelade i arbetslag om allt från en handfull till ett dussin pedagoger. Varje sådant lag har en arbetslagsledare. En ledare som antingen ska representera kollegorna i kontakten med ledningen eller vara representant för ledningen bland kollegorna. Skillnaden är naturligtvis enorm. Ändå är det bara undantagsvis arbetslagsledare kan ge ett rakt svar på vilka de representerar. Alla kan däremot svara på hur de har blivit tillsatta. Arbetslagsledare utses av ledningen.

 

Är vi så korkade att vi inte fattar att representation är makt?

 

Ponera att svaret var nej. Ponera att vi krävde val till posten som arbetslagsledare. Att vi arbetade fram regler för avsättning och omval. Ponera att vi utsåg vem som skulle få chans att hålla sig á jour med forskningen och för det få en nedsättning i undervisningstid och ett lönetillskott (och kallade det något vettigare än förstelärare). Ponera att vi också för det arbetade fram regler för rotation och omval.

 

Frågan är om vår fantasi räcker för att ens föreställa oss det som är verklighet på flera av landets universitet. För ja! Det går verkligen till så bland lärare i högre utbildning. De väljer till och med en del av sina chefer. Och de är inte en gnutta mindre tjänstemän än vad vi är. Problemet är att vi tror att tjänstemän är samma sak som tjänstehjon.

 

 

 

Marknaden och effektiviteten

 

Det har redan skrivits och sagts mycket klokt i debatten om friskolorna, marknaden och skolvalet. Somligt har kommit väl sent, men bilden är ändå tydlig. Kommunaliseringen och privatiseringen var katastrofal för skolan. Att argumentera för ett återförstatligande av skolan vore alltså att slå in öppna dörrar. Viktigare är då att dröja sig vid den logik som låg bakom reformerna till att börja med – nyliberalismen och övertron på marknaden.

 

I det stora är pendeln kanske på väg att slå tillbaka. Tre partier på varsin kant av den svenska politiken säger sig nu vilja återförstatliga skolan. Men i det lilla är det ännu nyliberalismen som är gud och kung. Eller vad sägs om följande nymodigheter?

 

I en av de skolor där jag arbetat satsas sen ett par år tillbaka hundratusentals kronor på ett program som heter Ledaren i mig. Det är ett program på gränsen till sekt. De tio budorden heter här sju goda vanor. Liksom med budorden finns det saker som är vettiga och allmänmänskliga. Men så finns också det specifika. ”Du skall inga andra gudar ha jämte mig” heter här ”du har ett val”.

 

Boken The seven habits of highly effective people är de nya budordens stentavlor, den utvalde profeten är den amerikanska mormonen och affärsmannen Stephen Covey och ursprunget till visheten en rad framgångsrika företagsledare. För det är genom att observera och intervjua just framgångsrika amerikanska företagare Covey har kommit till sina slutsatser. Det är affärsmannen som ideal och nyliberalismen som religion.

 

Så svarar jag på en annons för ett jobb på en annan skola. Till min förvåning ska ansökan inte skickas till skolan i förorten utan till ett rekryteringsföretag i stan. Efter en kort period av missförstånd kommer en kallelse. Jag ska infinna mig på en av Stockholms mest exklusiva adresser. Vid sidan av den sedvanliga intervjun ska det göras ”en del tester”.

 

Testerna kan tyvärr inte beskrivas som något annat än synnerligen dåliga skämt. Under en timme ska jag göra ”vardagsnära lektionsplaneringar” (kanske inte riktigt det som läroplanen föreskriver för högstadiet). Under nästa reflektera över begreppen ”en god empatisk lärare” och ”en god kommunikativ lärare” (som om det fanns bra okommunikativa lärare eller onda empatiska dito).

 

Med efterföljande intervju tar det närmare tre timmar – och då har jag fortfarande inte satt min fot i skolan. När jag väl gör det är mötet med rektor och biträdande över på trekvart. Att den nya styggelsen rekryteringsföretag lever på lärarbristen och skolledningens tidsbrist är uppenbart. Lika uppenbart är det att nyliberalismen nu är den kultur som sitter i väggarna.

 

Antagligen borde fler upplysas om att det som tar det gemensamt ägda en timme tar marknaden fyra.

En värdig vinnare – intervju med Leymah Gbowee

Illustration: Karin Sunvisson

Illustration: Karin Sunvisson

– De här svenskarna dödar mig! De dödar mig med sina möten och intervjuer!

Så inleds mitt möte med fredsaktivisten och nobelpristagaren Leymah Gbowee. Av arrangörerna har jag förvarnats om att hon är jetlaggad och dagen innan somnat både mitt i en lunch och under inspelningen av en podcast tillsammans med ärkebiskop Antje Jackelén.

Jag sneglar på mina frågor. Att i det här läget be henne kort berätta för läsarna om vad som hände i Liberia för ett decennium sen känns helt fel. Frågan var tänkt som isbrytare, men här behövs inte en isbrytare. Här behövs en brandsläckare.

– Jag är inte journalist, hasplar jag ur mig. Om ett ansikte kan säga ”så vad gör du här?” är det just det Leymahs gör.

– Ja, alltså i den mån jag är journalist är jag det av behov och inte av vilja. Främst är jag fredsaktivist med en del erfarenhet av ickevåld. Så förhoppningsvis behöver ingen dö under den här intervjun i alla fall.

Leymah och hennes syster ser på varandra och brister ut i skratt. Systern lutar sig fram och tar en chokladbit ur skålen på bordet. Leymah sparkar av sig skorna, drar till sig en extra stol och lägger upp fötterna. Jag andas ut. Elden är släckt och isen är bruten.

Det är svårt att inte vara nöjd med en sån vändning. Samtidigt kan jag inte rå för att redan då tänka på den vändning som vill till när intervjun ska bli text och del av en den här tidningen. Kopplingen mellan en ekumenisk kvinnorörelse som arbetar helt med icke-våld och antiimperialism är nämligen långt ifrån självklar. Kanske borde den vara det.

Men för att inte gå händelserna i förväg tar vi det från början. Liberia är ett land med en säregen historia. Det gavs till frigivna, amerikanska slavar på 1800-talet. Slavättlingarna tog efter den slavägande klassen i USA och handlade snart själva med slavar från stammarna i området. År 1847 blir Liberia en självständig republik och är därmed Afrikas äldsta.

Nästan ett och ett halvt sekel senare föds Leymah Gbowee. När Liberia women mass action for peace (ungefär: Liberias kvinnors massaktion för fred) bildas år 2002 har hon hunnit fylla trettio och det inbördeskrig som rasar i landet har pågått i tretton år. En av sjutton liberianer har dödats i striderna och en stor del av de ännu levande befinner sig på flykt. Inom två år kommer kriget att vara över. Men det vet ingen än. Inte heller anar de hur stor roll den nybildade rörelsen kommer att spela.

Så länge det bara är ett dussin kvinnor som delar flygblad och rekryterar medlemmar efter fredagsböner och söndagsmässor finns det kanske inte heller någon större anledning att uppmärksamma dem. Men rörelsen växer snabbt. Inom några månader går invånarna i huvudstaden Monrovia kvinna ur huse. Uppmärksamheten låter emellertid vänta på sig. Det mediala genombrottet kommer med en sexstrejk i Lysistrates anda. Medias obotliga intresse för sex ger möjlighet att ta upp frågor om kriget och freden. Men det är helt andra, och förvånande enkla, metoder som Leymah ser som viktigast.

– Våra sit-ins var väldigt effektiva. Jag tror att det var den mest kraftfulla delen av vårt arbete. Sit-ins och picketing.

Det finns inga riktigt bra ord på svenska för vare sig sit-in eller picketing. Det trots att metoderna som sådana knappast är okända. En sit-in är en sittande protest på en plats där demonstranter inte tillåts, eller inte förväntas, vara. Picketing är en metod uppkallad efter de vassa staketspjälor, pickets som används till stöd för plakat vid demonstrationer. Förutom plakat förutsätter begreppet att protesten genomförs i närheten av en institution, ett möte, en rättegång, en strejk eller liknande.

– Alldeles i början av våra protester gick vi till parlamentet. Talmannen blev rosenrasande och skrek på oss. ”Varför är ni här?! Gå! Gå! Gå!” Han var förbannad för att vi vågade ta plats på parlamentsområdet. Så vi stannade. För det sit-ins med vanliga kvinnor gör är först och främst att säga till männen att vi tar över ert utrymme. Och det var männen som förde kriget.

Orden strömmar på det där sättet som bara riktigt goda berättare kan förmå dem att göra. Att lyssna är enkelt. Nästan för enkelt. Hennes västafrikanska engelska har samma effekt på mig som de öppna vokalernas pitemål eller den indiska engelskans smattrande. Den får mig både att bubbla av skratt och känna absolut trygghet. Men där finns också en pondus, en vana att få sin vilja igenom.

– Jag skrev alla våra budskap till plakat och affischer. Vartenda ett. Och allt eftersom vår rörelse växte blev jag mer sofistikerad. I början handlade allt om fred. Fred, fred, fred. Men när vi hade tagit oss till fredsförhandlingarna i Ghana började vi skriva saker som ”Våra barns mördare – vi kommer att ta er till internationella brottmålsdomstolen”. Det gjorde vi för att vi fått information inifrån förhandlingarna att en grupp motsatte sig kraven på en sannings- och försoningskommission.

Leymah rättar till den färgstarka huvudbonaden och lägger till en metod till den tidigare uppräkningen. Så länge de var i Liberia gjorde de allt för att sätta tryck på de stridande parternas ledare att inleda fredsförhandlingar. När samtalen väl var i gång krävdes det mer för att hålla trycket uppe.

– Vi, kvinnorna i vitt, advokaterna och de kvinnor som fanns representerade vid förhandlingarna samlades så gott som varje kväll. Det var som en skuggprocess. Kvinnorna kom ut och underrättade oss om vad som hänt under dagen. Så skrev vi brev till medlarna där vi förklarade hur vi såg saken. ”Det här beslutet tror vi kommer att vara kontraproduktivt”, ”det här kommer inte vara bra för Liberia” eller ”vi tycker att ni borde göra så här”.

Leymah och de andra aktivisterna vann så medlarnas förtroende. Men ett grundläggande problem fanns kvar. Få av krigsherrarna hade något intresse av att förhandlingarna avslutades. De bodde på ett femstjärnigt hotell i stället för i bushen samtidigt som deras möjligheter att leda kriget var oförminskade. Medan kvinnorna i vitt skrev sina brev ringde de in sina order. Efter sex veckor av fruktlösa förhandlingar var det uppenbart för alla att samtalen gick på tomgång och att kriget rasade värre än någonsin. Den nigerianska ex-presidenten Abdulsalami Abubakar som var chefsförhandlare uttryckte det så här:

– Vi kom ingen vart och vi närmade oss vägs ände. Vad kunde vi göra för att få de här människorna att underteckna fredsavtalet? De [krigsherrarna] försökte ständigt manipulera oss.

I en sista kraftansamling samlade Leymah ihop så många liberiska kvinnor hon kunde från flyktinglägren i Ghanas huvudstad Accra. De blev ett par hundra. De trängde sig in i den smala korridoren utanför förhandlingssalen och satte sig. Kravet var enkelt. De tänkte inte flytta sig förrän parterna kommit överens.

– De kom verkligen och låste in oss, förklarar ex-president Abubakar i dokumentären Pray the devil back to hell. Ingen skulle få komma ut förrän fredsavtalet var underskrivet. Även om det innebar att vi fick stanna i flera dagar.

Så blev det inte riktigt. Efter fyra, fem timmar upphörde deras sit-in. Men målet var ändå nått. Förhandlingarna hade fått ett slutdatum som också stöddes av det internationella samfundet. Inom två veckor skulle ett avtal vara underskrivet. Annars hotade kvinnorna med att komma tillbaka.

– Efteråt ändrades stämningen vid fredssamtalen från glad och upprymd till nykter och allvarlig.

Så beskriver Leymah förändringen. Det är en förändring som bär frukt. Innan tidsfristen gått ut är avtalet underskrivet. Charles Taylor tvingas i exil och döms sedermera av den internationella brottsmålsdomstolen, som tyvärr blivit något av experter på att döma just avsatta, afrikanska ledare. En period av avväpning leder fram till ett demokratiskt val. Fredsrörelsen satsar på Ellen Sirleaf Johnson. Hon blir Afrikas första kvinnliga statschef.

Och någonstans här kommer smolket i bägaren. Strax efter fredsavtalet och det val som förde Ellen Sirleaf Johnson till makten skapar det amerikanska försvarsdepartementet ett nytt afrikakommando, AFRICOM. Av alla länder i Afrika är Liberia det enda som frivilligt säger sig vilja vara värdland för kommandot. När Leymah Gbowee och Ellen Sirleaf Johnson sen får Nobels fredspris är det lätt att se det som ytterligare en norsk hyllning av amerikansk imperialism och kanske också hela kvinnorörelsen som ännu en rörelse som kapats för andra syften.

– Lyckligtvis är jag en av de personer som offentligt tog ställning mot basen. Jag tycker vår president var opportunistisk. Basen skulle inte vara oss till nytta på något sätt. Vi kommer från en region med stark gemenskap mellan länderna. Därför kunde hon inte ta ett sånt beslut unilateralt. Om Liberia ska vara värd för en amerikansk militärbas måste hon få alla andra västafrikanska länders medgivande först.

Liberias traditionella band till USA är starka. Landet har trots allt fått sitt territorium, en del av sin befolkning och sin konstitution från USA. Leymah tär ändå övertygad om att president Sirleaf inte hade folket med sig i beslutet att bjuda in amerikansk militär. Orsaken ser hon i folkets och presidentens vitt skilda erfarenheter.

– Grejen är att president Sirleaf inte var i Liberia under kriget. Vi som var där visste vad ECOWAS, Västafrikanska staternas ekonomiska samfund hade haft för betydelse. Därför är vi tacksamma att det inte blev något av planerna på en amerikansk bas.

Går de här metoderna att använda i andra krig och väpnade konflikter?

– Jag tror ickevåldsligt motstånd går att tillämpa i varenda väpnad konflikt, men frågan man måste ställa sig är när. Tajmingen är avgörande. Det folk inte förstår när de pratar om Liberia är att vi gjorde det här när Liberia hade varit i krig i tretton år. Ibland kan krigets längd vara till hjälp.

Om vi ser på kriget i Syrien så har 250 000 dött, miljoner har tvingats på flykt och kriget beskrivs som ett inbördeskrig. Både i siffror och namn liknar det alltså Liberia… Så inleder jag nästa fråga, men innan jag ens hunnit till själva frågeställningen blir jag avbruten.

– Det finns likheter, men skillnaden mellan kriget i Syrien och det i Liberia är att även om det syriska kriget kallas för ett inbördeskrig skulle jag kalla det en förlängning på ett krig mellan USA, Ryssland, Iran och några andra aktörer. De som inte tolererar krig på sitt eget territorium använder kriget i Syrien som en ursäkt för att ge sig på varandra. Om det här bara var ett syriskt problem så tror jag att de hade haft ett, två, tre, fyra, fem fredssamtal vid det här laget.

Så en framgångsfaktor för er i Liberia var krigets nationella karaktär?

– Ja.

För första och enda gången under intervjun svarar Leymah enstavigt. Den korta paus som uppstår medan jag väntar på en fortsättning och Leymah på nästa fråga använder hon till att signera idolfoton. Vi är nog egentligen ganska nöjda båda två. Jag har räddat en intervju och fått svar på de viktigaste av mina frågor. Leymah har fått prata om annat än sexstrejken. Så jag ställer min sista fråga. Den som jag har tagit för vana att alltid avsluta mina intervjuer med.

Är det någon fråga som du borde få, men som journalister sällan eller aldrig ställer?

– Hmm… Jag tror inte det. Eller förresten. Det finns en fråga som jag ofta undrat varför jag inte får. Alla har sett filmen, men ingen har någonsin frågat mig varför vi sjöng och dansade så mycket under våra protester.

Och här skäms jag. Anledningen till att jag inte har frågat bottnar på ett sätt eller ett annat i fördomen att det är väl så afrikanska kvinnor gör – dansar och sjunger. Ingen frågar om det den tror sig veta svaret på. Och helt ärligt. Även om frågan hade dykt upp i mitt huvud hade jag inte vågat ställa den av rädsla för att verka fördomsfull. Nu när frågan uttalats övervinner lyckligtvis nyfikenheten fördomarna.

Så vad är svaret?

– Traumabearbetning. Det var ett sätt att läkas. Efter vi hade sett något hemskt grät vi och sen sjöng vi. Det är läkande. Ibland dansade vi.

Den röst som annars är så behagligt stark och flödande blir plötsligt tunn och spröd. Några sekunders tystnad och den där karaktäristiska blandningen av skratt och ilska är tillbaka.

– Folk frågar också om sånt som de inte borde fråga om. De frågar om jag är gift. Mitt svar är alltid det samma. Hade du ställt den där usla frågan om jag hade varit en man?

Med anledning av fredspriset – krönika i Folket i Bild 11/2015

Nyligen lät jag mina niondeklassare hålla tal på temat vad skulle ni säga om hela världen lyssnade. När min lillasyster hörde det utbrast hon skrattande: Det är ju bara för att du vill att de ska prata om fred! Vad skulle de annars prata om liksom?

Hon har så klart rätt. Fred har kommit att vara eller åtminstone symbolisera mänsklighetens högsta önskan. Antagligen är det just det som gör ordet så bedrägligt. Fred kan vara vapenstilleståndet under vilket alla sociala orättvisor kvarstår. Fred kan vara de rikaste ländernas ockupation av ett av världens fattigaste. Fred kan vara tiotusentals kärnvapen med potential att utplåna civilisationen.

Men att fredsbegreppet kan fyllas med vad skit som helst betyder inte att det är oanvändbart. Vi måste bara vara noga med att definiera det. Så som Nobel gjorde i sitt testamente. Det handlar om avrustning, skiljedom och internationalism. Med andra ord om en radikalt annan världsordning.

Det är en definition som den norska nobelkommittén urlakat till oigenkännlighet med pris till Obama, EU och Kissinger. Men det är också en definition som bland andra den norske författaren Fredrik Heffermehl har kämpat outtröttligt för att återupprätta.

Nu har så ett nytt fredspris utdelats. Den här gången till Tunisiens nationella dialogkvartett. Det är inget kontroversiellt pris. Dels för att organisationerna är nästan helt okända. Dels för att de åtminstone hyfsat stämmer in på Nobels definition.

För visst har de arbetat mot krig och åtminstone på ett nationellt plan för förbrödring. Ändå är det en tanke som skaver. Indirekt läggs väl skulden för den arabiska vårens misslyckanden nu på folken. Som om det var deras oförmåga att upprätta dialogkvartetter som ledde till blodbaden. Så mörkas den roll bombningarna av Libyen spelade. Det massiva våldsanvändandet och ständiga intervenerandet började där.

Och mina niondeklassare? De pratade om att leva i miljonprogrammet, om religionens förförande makt och om att snacka mindre och göra mer. Inte en enda talade om fred. Än lever hoppet om det radikalt annorlunda.