”Rökning dödar” – Donetsk 7/10 2014

Rutorna skakar och billarmen tjuter. Det är någon som skjuter,
Och den här gången landar det nära. Här finns inga mål som är militära,
Om några träffats är det civila. Jag har redan ryckts från min vila,
Och nu drar jag på mig gympaskorna, redo att rycka ut till stadsborna.
I receptionen har de också hört ljudet, men reagerat annorlunda och det är nu det,
Blir tydligt vad kriget ger människor, som lever och bor,
I en stad som blivit krigszon – Ofrivillig kunskap om vartenda ljud, varenda ton,
I artilleriets kör. De pratar inte längre om vädret som vi gör,
I Donetsk är det hagel och orkaner[1] varje dag. ”Det tar ett tag,
Men snart kommer du lära dig höra, och veta direkt vad du ska göra.”

De trycker fram ännu ett samtal, och här är det inte tal,
Om artighetsfraser eller tomt prat. Om artilleriet är en kör, är det här invånarnas sonat.
Den inleds alltid på samma sätt. ”Hur mår ni?” är oavlåtligen fråga nummer ett.
Förhoppningsvis sjunker axlarna någon centimeter med svaret. ”Var var det?”
Blir i så fall nästa fråga. Okunskapen är i sig en plåga.

”I Kievskij rajon kanske. Det är ett område där vad som helst kan ske.”

Inom en timme vet vi vad som hände, vad som orsakade smällen som vi kände.
Centrum har träffats av flera förlupna granater, avfyrade av endera sidans soldater.
På ”Fredsgatan” var det en anställd på Röda Korset som dog, och lite längre bort slog,
Granaterna genom taket på ett hus. I en bussdepå hade allt förvandlats till grus,
Om den träffats av något annat än en blindgångare. Nu förstördes lyckligtvis inte mer än en stötfångare.

Det är en dag då döden för alla är närmre. Några har skjutits till gränsen, den främre.
Pappan till Katjas vän, skulle ut och köpa cigaretter, men kom sen
Inte tillbaka, och nu måste hela familjen vaka,
Be och hoppas, vid en sjukhussäng, i en stad där det inte verkar bli som någon hade hoppats.

När kriget gör liven spröda, skyddar sig människor för inte leva som döda.
De gör det på många sätt, att spela pingis upptäcker jag är ett.
Det står två enkla bord vid strandpromenaden, ett gratisalternativ mitt i miljonstaden.

”Vi har inte fått pensioner sen i april, men det ska mera till,
För att vi ska sluta spela. Vi spelar på vintern, inte hela,
Men så länge det inte snöar.” Han pekar på vattnet utan öar.
”Där slog det ner en granat och där, och där, och där… Men det är som det är.”

I ett land där pensionärens liv är hårt, och i en tid då så mycket är svårt,
Strålar de av hälsa och innan jag går ber de mig att hälsa,
På snart igen. Vid deras bord finns det alltid plats för ytterligare en.

Antagligen är fysisk rörelse i sig nödvändigt, för alla dem som annars bara ser lägenheten invändigt.
Längs vattnet joggas det också försiktigt. Hur vanligt det var förut vet jag inte riktigt.
Däremot är det ganska säkert att, de psykiska och fysiska effekterna blir allvarligare för varje sömnlös natt.
För att inte bli galen, har Katja vant sig vid en,
Svart humor som, handlar om, det som,
Smärtar allra mest, om vännens pappa, säger hon utan en min eller gest,

”Så du ser att det är sant att rökning dödar…”

[1] Град (Grad = hagel) och Ураган (Uragan = orkan) är två av de artillerisystem som används i kriget.