Bedöva mig – Odessa 10/10 2014

De valkiga händerna rör sig oavbrutet mot varandra. De är utan arbete som så många andra.
De liksom han har svårt att hantera sysslolösheten, och i sin kamp mot hopplösheten,
Har han tagit till det som alltid finns så nära, räddningen för den som inte längre förmår bära nära och kära,
En räddning som här portioneras i hekto[1], och vars konsekvenser undkommer nikto[2].

”Jag har aldrig nekat min dotter nått, hon har alltid fått,
Det hon har velat men, nu var det länge sen.”

Spriten har märkt ögon och andedräkt, men rösten är ännu inte knäckt.

”Jag säger att det är åska, och när hon säger att då ska,
Det väl regna och blixtra också, säger jag att en del oväder bara kan höras, och så,
Försöker jag skydda henne från allt det här. Barn ska inte veta vad krig är.”

De oroliga, grova händerna knackar ivrigt, på blocket ur vilket jag rivit,
En sida för att anteckna något helt annat, då innan han hade satt sig och stannat.

”Skriv det. Skriv det. Skriv det.”

I underjorden görs det fortfarande affärer. Under alla stora korsningar finns gångtunnlar och det här är,
En av dem. I en liten kiosk arbetas det fortfarande åtta till fem,
Med alla sorters kopiering och utskrifter. I ett samhälle där personuppgifter,
Utan undantag styrks med kopior av ens pass, ger kriget ingen anledning att korta ner kopiatorns arbetspass.
Det står en handfull äldre kvinnor i kön. De lever sen månader utan varken pension eller lön.
Nu hoppas de åter på hjälp någonstans ifrån. Deras samtal avbryts av ett dån.
De hukar så snabbt och djupt benen tillåter. De vet ju inte vad det är som låter.

”Spårvagnen på vägen ovanför” skyndar sig någon att förklara. ”Jaha, var det den bara.”
De skrattar åt sig själva, medan benen fortsätter att skälva.

”Mitt barnbarn Sasja är fyra. De skulle ha flyttat, men de ryska hyrorna är så dyra.
När de skjuter ser han storögt på alla runt sig, och frågar sen just mig:
Mommoj vad vaj det som lät? Han är ju liten och har inte riktigt lärt,
Sig att prata rent än. Oroa dig inte älskling. Det var en…
Bil som fick punktering bara. Synd om bilen, men så kan det ju vara.
Pjavda?[3] Nej, det är inte sanningen, men sanningen är ju den,
Att jag inte vet hur jag ska förklara, något annat än det helt uppenbara,
Att i vår stad dör människor varje dag, och det behöver han väl inte veta än på ett tag?”

De andra hummar och nickar, berättar liknande historier och skickar,
Runt foton på sina barn, män och älskade barnbarn

Tillbaka i Kramatorsk är allt så annorlunda, här känns det om inte helt vanligt, så i alla fall någorlunda,
Blir bjuden på lunch av en bekant, men redan efter borsjtjen har jag kommit på kant,
Med hans chef och vän, som var övertygad om att ukrainska armén inte en,
Enda gång skjutit mot platser med civila, att dess anfall varit fullständigt sterila,
Utan ett enda oskyldigt offer som följd, och att döden för övrigt är en rättmätig påföljd.
Lunchen är på väg att bli prövning, tills jag inser att ställda inför krigets verklighet väljer var och en sin bedövning…

[1] Mängden vodka mäts här i gram snarare än centiliter. Femtio och hundra gram är de vanligaste beställningarna.

[2] Никто = ingen.

[3] Правда? = Är det sant?