Slutsatser – Odessa 11/10 2014

Imorgon går resan vidare utanför Ukraina. I det här stycket presenterar jag mina,
Slutsatser, dragna efter ett hundratal möten på åtta olika platser.
Från krigets Donetsk till Högra sektorns Lviv, har vanliga människors liv,
Varit både det som berört mest, och det som förklarat bäst,
Vad som egentligen står på spel. Tack vare dem har varje enskild del,
Av kriget fått ett levande ansikte, ofta ganska olika dem sedda genom medias kikarsikte.

Tvärtemot den allmänna uppfattningen, så är det sällan någon som tappar fattningen,
För att ord sägs på ett språk som inte är det första, eller för området det största.
Det här är alltså inte ett bråk, som i någon större utsträckning handlar om språk.
Det är däremot ett säkert sätt att provocera, och följdaktligen har det dykt upp flera,
Förslag på hur ryskan ska begränsas och till med på hur bokhyllor ska länsas,
Men i verkligheten är det knappast genomförbart. För det första är det uppenbart,
Att språken är alldeles för lika. De är naturligtvis egna och unika,
Men det här är varken det latinska Moldavien, eller det kartvelska Georgien.
I Ukraina är det helt enkelt mycket få, som inte förstår båda två.
Här finns också en likhet i storleken, ukrainskan är lite större i hemmen, ryskan i biblioteken.

Flaggor med illa dolda hakkors[1], Lenins huvud avsågat tack och mors[2],
Historisk vördnad för hammare och skära, drömmar om sovjetisk ära.
Alla tecken på ett ideologiskt slag. Men det är det inte, åtminstone inte än, inte idag
Visst används de i propagandan, men det är väldigt få som själva ger uttryck för endera andan.
Med samma bruna liberalism i Kiev, Bryssel och Moskva, är det länge sen det va
Mer än graden av liberala friheter, som var föremål för våra kvällsnyheter.

Men allt det här skulle kunna vända, kanske håller det redan på att hända.
För även om det hellre pratas om politiska schismer, än klassiska ismer,
Är det här på många sätt en konflikt om klass. Det är arbetarna i industriernas Donbass
Mot medelklassen från städerna i väst. Instinktivt satsar de på varsin häst.
Det är möjligheter för några mot trygghet för alla. För arbetare är EU:s händer ofta kalla,
Och en björnkram lockar därför desto mer. Men dimensionerna är så klart fler.

Det handlar om ekonomi. Ska det bli EU som i,
Ukraina får avsättning för varor, och tillgång till de skaror,
Av arbetare som är redo att slita för några kopek? Eller ska det bli Ryssland som med panslavisk förkärlek,
Bildar en nygammal union? Det är i ett cyniskt handelskrig ukrainska liv är ammunition.

Inte mindre cyniskt är det andra skälet, för i det stora hela är det militära supermakter som här för befälet.
De smutsar möjligtvis inte ner sina egna händer, men det är för mig otänkbart att det som händer,
Sker utan åtminstone tysta medgivanden från vita husen[3]. Det ligger i deras makt att förhindra att ytterligare många tusen,
Människor ska dö, av kulor och granater och inom någon månad också av kyla och snö.
Det här är en strid om militära positioner, en blodig förberedelse för framtida krigsaktioner.

Större än frågan om stormakterna och skulden, för vars skull den,
Ena ledarsidan efter den andra, tävlat om att peka på Ryssland, på varandra,
Och någon gång på Nato och EU, är vad som kommer att hända nu.
Hur ska människor här kunna leva tillsammans? Det är det svåraste och sorgligaste i alltsammans.

I Slavjansk orsakade mina frågor nästan ett handgemäng, mellan två grannar med sympatier för olika gäng,
I Lviv sitter skakiga biologistudenter, som tog hand om skjutna på Majdan i stället för att plugga till tenter.
I DNR finns de som blivit kidnappade av milisen. Andra har blivit plundrade av polisen.
Bakom mig mördades minst fyrtioåtta människor, efter att de sökt skydd i fackföreningarnas kontor…

Den här listan kan göras sorgligt lång, men den är viktig, för om det nån gång,
Åter ska bli möjligt att leva i fred, måste det här sluta med,
En genomgång av varje enskild förbrytelse.[4] För annars kommer hat och förtrytelse,
Snart få kriget att blossa upp igen, och igen, och igen…

 

 

 

[1] Klicka för bild

[2] I slutet av september sågade aktivister av huvudet på leninstatyn i Kharkiv och sammanlagt har 160 leninstatyer välts under mindre än ett år.

[3] Också i Moskva finns det en regeringsbyggnad som kallas Vita huset.

[4] I nuvarande fredsavtal finns en paragraf om amnesti för allt utom de värsta krigsbrotten. Förhoppningsvis finns det ändå en skillnad mellan att erkänna offer och straffa skyldiga.