Epilog – Rybnitsa 22/10 2014

Under de senaste veckorna har jag redigerat en bok, och den här texten har fått vänta på tok,
För länge. Men nu är jag tillbaka som ert resande, rapporterande umgänge.
Och det här ska handla om Pridnestrovie eller Transnistrien[1], namnet beror på om en är på andra sidan, eller vid den
Flod, som delar Moldavien från sin utbrytarrepublik. Pridnestrovie är alltså den långsmala flik,
Som efter två decennier av tystnad, nu åter blivit tillfälligt föremål för vår nyhetslystnad.
Här söks svaren på frågorna om Donbass, och om det här är framtiden, är den onekligen krass.

Det var på nittiotalet gränserna drogs om, efter ett kort krig som,
Kostade ett tusental liv då, och under decennier fortsatte att så,
Misstro, främlingskap och oro. Känslor som tyvärr åter börjat spira och gro.
Det var armén på ena sidan, lokala miliser på andra, och när de inte lyckades vinna över varandra,
Fick de hjälp från frivilliga med storrumänska ambitioner[2], och ryska soldater utan intentioner,
Att vika en tum från sina militära baser[3]. Så här långt känner vi igen många av krigets faser.

Men skillnaderna är också många, och utan att göra verserna alltför långa,
Går det att sammanfatta dom i, läge, läge och läge, som i,
Områdets geografiska position, världens militärpolitiska situation,
Och omfattningen av den humanitära katastrofen. För den sista delen av strofen,
Går det så klart att räkna döda, men mer talande är sifforna för dem som med vånda och möda,
Lämnat allt och gett sig av på flykt, från kriget och ett område som är allt annat än tryggt.
I jämförelse med strömmen av flyktingar från och inom Ukraina, orsakade kriget i Moldavien en rännil[4] som snabbt sina’.

Vad gäller områdets geografi, och vad som finns där i,
Så saknas alltså delad gräns, militära industrier och hamn, och därmed viktiga anledningar för Ryssland att sluta det i sin famn.
Men den avgörande skillnaden är inte inom landet, utan helt klart i det,
Som brukar kallas för säkerhetspolitiska lägen, av de som ser militären som målet, medlen och vägen.
Kriget längs floden i Moldavien, utspelade sig i en,
Värld som nyss sett en fantastisk avspänning, i en värld som med yrvaken spänning,
Efter åttio år av vapenskrammel, såg sig om efter lösningar som inte luktade Haig, Westmoreland och Rommel.[5]
Men sen tjugohundra ett, har vi en supermakt som lett,
Ett oförlåtligt och farligt rustningsrejs, och under ett par år har nu rysk militarism visat sitt fula fejs.

Men vad betyder då det här för Donbass framtid? Vad i allt bör vi fästa oss vid?
Vi vet att erkännandet av en stat kan vara politisk dynamit, som leder till hemkallandet av ambassadörer, twittergräl och skit.
Långt mindre spektakulär är, den tärande tillvaron när,
Ett område i praktiken fungerar som en stat, men saknar internationellt mandat.
Det verkar helt enkelt vara ett recept för gangstervälde, helt oavsett vad som egentligen hände,
Eller enligt vilka drömmar och ideal de bröt sig loss, och valde att på ett eller annat sätt slåss.

Att bli en utbrytarrepublik är alltså inget lovande alternativ, men antagligen ett som åtminstone på kort sikt sparar liv.
För det är lite som tyder på att DNR kommer att återvända till Ukraina frivilligt, och då återstår bara att kallt och illvilligt,
Trappa upp kriget med resurser som är lånade, tills motstånd och människor är utplånade.
Området kan så klart också bli en del av Ryssland, och efter Krim pratas det ofta om en blodad tand,
Bland diverse hoppfulla milismän där, och inte mindre hoppfulla krigshetsare här.
Märkligt nog samma personer som, borde veta att det är militära baser det handlar om.

Men så länge ingen på allvar vill prata försoning, och övergå till en betoning,
På annat än militära vinster och förluster, är en utbrytarrepublik där några rövar och förlustar,
Sig, sorgligt nog det minst blodiga alternativet. I valet mellan döden och livet,
Är nog också du hellre levande än död, och därför har Pridnestrovie trots allt befolkningens stöd.

[1] Prefixet ”trans” kommer från latin och betyder på andra sidan. Prefixet ”pri” kommer från ryska och betyder vid.

[2] I Moldavien är nationalisterna för att landet förenas med Rumänien. En önskan som de delar med många rumänska nationalister.

[3] Under sovjettiden lade Röda armén upp stora ammunitionslager öster om Nistr. Sammanlagt över 20 000 ton ammunition och vapen ska ha funnits där när kriget bröt ut.

[4] Enligt FN har minst en miljon flytt hittills, varav 260 000 är internflyktingar i Ukraina och närmare tre gånger så många flytt till Ryssland. I Moldavien var flyktingantalet mycket lågt, men till följd av den svåra ekonomiska situationen beräknas närmare 25 procent av befolkningen ha lämnat landet för att arbeta i framförallt EU och Ryssland.

 

[5] Alla ökända befälhavare.