”Afghanerna gjorde mig till en bättre människa”

Det är för enkelt att bara säga att tystnad är avsaknaden av ljud. När vi med ett starkt inslag av naturromantik föreställer oss eller återupplever tysta stunder i skogen, till fjälls eller till sjöss är det kanske främst avsaknaden av vissa moderna ljud så som bruset från vägar eller mobilens signaler som definierar tystnaden. Att det i själva verket är tillfällen som alltid är fulla av naturens egna ljud hindrar sällan vår definition av dem som tysta. Oavsett hur tyst den egentligen är upplever vi den här tystnaden som rofylld eller till och med läkande.

Igår bröt en grupp soldater tystnaden om ett svenskt krig och skapade därmed något som paradoxalt nog liknande just tystnad – ännu inte rofylld men utan tvekan läkande.

Svenska soldater har hörts förut. Privat har de ofta varit öppet kritiska mot mycket. Offentligt har de hållit sig till den officiella linjen. Att fem soldater står upp och pratar öppenhjärtigt både om de privata erfarenheterna och den större bilden har definitivt inte hänt förut. Afghanistan har redan fått mer än sin beskärda del av inhemska och utländska hjältar och att utse ännu en vore ett hån mot de som drabbats av hjältedåden. Men här måste ändå vikten av Anders öppenhet och, i brist på bättre ord, mod erkännas.

Under en kvart sammanfattade den före detta livvaktsgruppchefen de skeenden som lett fram till det svenska beslutet att delta i ISAF och utvecklingen av uppdraget efter det. Och han gjorde det utan att blunda för något av de stora misstagen: motsättningarna mellan USA terrorismbekämpning och ISAF:s statsbyggande, sammanblandningen av militära och civila insatser, stödet till krigsherrar, den gradvisa förändringen av ISAF:s mål och metoder, underskattningen av krigets etniska dimensioner och det överdrivna fokuset på militära lösningar.

I det efterföljande samtalet handlade en del om patrulleringarna, kamratskapen och tristessen som kommer med soldatlivet. Det var i sig inget nytt. Men i den stämning som skapats fanns det också utrymme för andra berättelser. En del handlade om åstadkomna förändring på tvärs med uppdraget. Anna samlade in med hjälp av släkt och vänner in pengar till en syateljé för änkor i Sheberghan och Saskia använde sina tolkkunskaper för att läsa igenom en kvinnlig författares bok och såg sedan till att den kom i tryck. Saskia berättade också om minnen som uppenbarligen ännu var plågsamma. Om fordon och personer som gått på minor.

Kritiken mot bristen på kulturell förståelse var massiv. Benjamin berättade om hur de under den förberedande träningen i Sverige fick beordrades att umgås med inhyrda afghaner som ställts runt en eld för att agera bybor. Resultatet blev enligt honom en ännu starkare exotifiering av det folk de skulle både skydda och bekämpa.

Anders berättade om undermålig underrättelsetjänst som förutom den kulturella förståelsen också saknade varje spår av historiska kunskaper. Bland annat ska de inte ha haft koll på något så elementärt som de viktigaste krigsherrarna.

Efter en och en halvtimme var samtalet långt ifrån slut. Ännu en halvtimme lades till och moderatorn från Stockholms afghanistankommitté ställde sin sista fråga. Har vi gjort skillnad?

Även om deras svar skilde sig åt i ordval och detaljer var de överens. Den svenska militära insatsen har gjort skillnad – både negativ och positiv. Benjamin, Anna, Björn och Saskia kunde bara hoppas att det positiva vägde något lite tyngre än det negativa.

När samtalet nu öppnades för publiken kom den första kommentaren från en av de soldater och uppenbara vänner till Anders som fyllde en av bänkraderna.

”Glöm inte att vi har tagit liv också. I det där negativa måste vi erkänna att vi har dödat många.”

En kort diskussion om hur många stannade vid hundratals. Det är en svindlande siffra. För många var den också en överraskning. Den officiella berättelsen, och därmed allmänhetens uppfattning, ligger här som allra längst från soldaternas erfarenheter. Något som i sig lägger det moraliska ansvaret på de enskilda soldaterna snarare än på de beslutsfattare som beordrat insatsen. Ett faktum som hörts alltför sällan i debatten om posttraumatisk stress.

Med diskussionen vidgad trädde fler soldater i publiken fram. En vittnade om hur kollegornas attityd till deras afghanska partners tvingade honom att agera både buffert och länk mellan dem. En annan berättade om välmenande, psykologisk uppföljning knäckt en medsoldat. Sista frågan kom från en ung man längst fram.

Men vad är det som får en att vilja bli soldat till att börja med?

Efter en del obeslutsamhet bland panelen tog Anders igen ordet och förklarade att det hade att göra med vad unga män är eller lärs vara. Genom träffande jämförelser mellan IS videoklipp och Hollywoods krigshistorier visade han på hur krigaridealen skapas.

”Jag erkänner det. Även om jag inte riktigt fattade det då så åkte jag till Afghanistan för att tillhöra det tuffa gänget och för att kunna säga att jag hade varit på de farligaste platserna. Jag skäms för det nu, men så var det. Det är tack vare afghanerna som jag till slut fattade bättre. De gjorde mig till en bättre människa.”