Sju obesvarade frågor om den militära insatsen i Afghanistan. 2:7.

2. Har Sverige tagit ställning för den ena sidan i en etnisk konflikt?

Om Afghanistans etniska sammansättning kan i stort sägas att den består av trettiotal olika folkgrupper varav pashtuner, tadzjiker, hazarer och uzbeker hör till de största och de har alla stora delar av sin befolkning i länderna utanför Afghanistan. Pashtunerna finns främst i södra Afghanistan och de angränsande delarna av Pakistan. Tadzjiker och uzbeker har sina starkaste fästen i norr och naturligtvis i Tadjikistan och Uzbekistan. De shiamuslimska hazarerna har en religiös koppling till Iran.

Även om pashtunerna är störst är deras majoritet mycket knapp. De har emellertid traditionellt varit de som styr landet. Den stora merparten talibaner är också pashtuner, även om långt ifrån alla pashtuner är talibaner. När USA invaderade landet gjorde de det med stöd av Norra alliansen, en ostabil koalition av uzbekiska och tadzjikiska krigsherrar. Medan de avancerade söderut framfördes skyddet av minoriteter som ytterligare ett skäl till invasionen. Oavsett den egentliga avsikten är det ett påstående som skulle kunna ha viss bäring i södra Afghanistan.

I de norra distrikten där svenskarna varit stationerade är situationen en annan. Där är pashtunerna en liten minoritet, som i närhistorien både utsatts för massakrer och med hjälp av pashtuner från södra Afghanistan utsatt andra grupper för ohyggliga brott. Här är två av händelserna så som de beskrivs av Ahmed Rashid i storsäljaren ”Talibanerna”.

”Dostums soldater grävde upp 20 massgravar nära Shibarghan där över 2000 talibanska krigsfångar hade mördats och begravts. FN:s undersökningar visade att fångarna hade varit utsvultna och hade torterats innan de dog.” (s. 94)

”Det som följde var ännu en brutal massaker, som gränsade till folkmord. Talibanerna utkrävde hämnd för egna förluster året innan. En talibankommendant sa senare att mulla Omar gett dem tillstånd att skjuta folk i två timmar, men blodbadet hade hållit på i två dagar.” (s. 106)

I de svenska stridsrapporterna är det ett område som står ut. Det är i ett område väster om Mazar-e-Sharif klart flest incidenter sker och det är dit allt mer av den svenska insatsen koncentreras. Området kallas ofta för Pashtunfickan. Som namnet avslöjar är det en plats dominerad av pashtuner. Med sina forna fiender på guvernörsposten och inom stora delar av polisen och armén är det kanske inte så konstigt att pashtunerna inte godtog det nya styret. Mer förvånande är att svenskarna inte gjorde kopplingen. Wilhelm Agrell, forskare och professor i underrättelseanalys beskriver bristerna på slutsatser i sin bok ”Ett krig här och nu”.

”Den syn på ’problemområdena’ som framträder i de svenska rapporterna är rent teknisk och redovisar inte några försök att förstå förhistoria och sammanhang… Ingenstans nuddar man ens vid frågan om dessa beskrivna nätverk eller orosstiftare skulle kunna åtnjuta aktivt eller passivt stöd från delar av lokalbefolkningen eller om delar av denna snarare upplevde de afghanska säkerhetsstyrkorna, som svenskarna per definition skulle stötta, som ett lika stort eller större hot. Hela denna fråga tycks utgöra en vit fläck…” (s. 267f)