Sju obesvarade frågor om den militära insatsen i Afghanistan. 3:7.

3. Vad har taktiken med upprorsbekämpning inneburit?

Det var för att effektivisera samordningen som en amerikansk general år 2007 gavs befälet över såväl den internationella säkerhetsstyrkan ISAF, där alltså Sverige ingick, som de krigförande trupperna i Operation Enduring Freedom. Med det utvecklades det svenska fredsframtvingande uppdraget snart till upprorsbekämpning. Principerna för den strategi som förkortades COIN (Counterinsurgency Warfare) var hämtade från en rad koloniala eller nykoloniala krig: Malackahalvön, Algeriet och Vietnam.

I korthet går strategin ut på att med vapenmakt rensa ett område från väpnat motstånd för att genom framflyttade militära positioner och civila hjälpinsatser sen befästa sig som den regerande kraften. Det här är problematiskt av flera anledningar.

När civila hjälpinsatser knyts till militära mål snarare än befolkningens behov är det dels risk att hjälpen inte når fram till behövande och dels risk att hjälparbetarna ska ses som en part i konflikten. Det här är något som Svenska Afghanistankommittén generalsekreterare Anna-Karin Johansson har uppmärksammat i en rad debattartiklar under det senaste halvåret.

”Som ett resultat har en hel del biståndsinsatser snarare inriktats på att vinna stöd för insatsen. Huvudsyftet har inte varit att bekämpa fattigdomen.” (SvD 28/11 2014)

Det mest kontroversiella med den nya strategin är emellertid att upprorsbekämpningen krävde ett väpnat våld som tidigare varit otänkbart i en internationell insats som fortfarande bar förledet fred. I den hittills största genomlysningen av den svenska afghanistaninsatsen drar Wilhelm Agrell en tydlig slutsats. Från 2009 var Sverige i krig.