Sju obesvarade frågor om den militära insatsen i Afghanistan. 5:7.

5. Vilka lämnade vi över till?

ÖB Sverker Göransson menar alltså att den svenska militära insatsen i Afghanistan ska utvärderas enbart i förhållandet till målet att skapa säkerhet genom att utbilda den afghanska armén och polisen. Enligt ÖB är det ett arbete som varit framgångsrikt. Även om det här är mycket svårt att särskilja effekterna av den svenska insatsen från ISAF:s finns det anledning att dröja något vid frågan om de säkerhetsstyrkor vi från årsskiftet lämnat över makten till.

Vi har inget exakt mått på hur mycket av den svenska insatsens resurser som har gått till att bygga upp den afghanska armén och polisen. I USA är redovisningen noggrannare. Enligt den särskilde generalinspektören för återbyggnad i Afghanistan överstiger nu kostnaden för uppbyggnaden av Afghanistan den sammanlagda kostnaden för Marshallhjälpen som efter andra världskriget byggde upp ett sönderbombat Europa. Av 104 miljarder dollar har sammanlagt 62 miljarder gått till ”säkerhet”. För det har man fått 335 000 personer i uniform.

Trots de stora insatserna är problemen stora. Räknat i antalet förlorade anställda är desertering det enskilt största hindret. Avhoppen har på en årsbasis under de senaste åren pendlat mellan 15 och 30 procent. Under 2014 steg den i vissa delar av armén till 50 procent. Ofta följer vapnen med vid deserteringen. Att så många deserterar är i sin tur bara ett symptom på ett ännu större problem.

Förlusterna inom säkerhetsstyrkorna är enorma. Drygt 22 afghanska soldater och poliser dör i strid varje dag (!). Lägg till det mångdubbelt fler skadade (12 696 bara under första fem månaderna av 2014) och dessutom stora problem med löneutbetalningar.

Arméns och polisens utsikter att lyckas när de nu tagit över begränsas också av den etniska sammansättningen. I den offentliga redovisningen motsvarar andelen anställda från respektive folkgrupp i stort folkgruppens andel av befolkningen. Siffrorna döljer emellertid viktiga ojämlikheter.

En del handlar om vilka som hamnar på befälspositioner. Länge var mer än två av tre befäl i armén tadzjiker. Genom medvetet arbete verkar en bättre balans på befälsnivå vara uppnådd.

Det finns däremot en annan viktig obalans som snarast verkar ha vuxit. Den sjättedel av Afghanistans befolkning som bor i de södra och sydöstra provinserna representeras nu av endast en och en halv procent av soldaterna i den afghanska armén.

Vad som kommer hända när de afghanska styrkorna åtminstone formellt nu tagit över hela säkerhetsansvaret är svårt att säga. Avhoppen, förlusterna, den etniska obalansen och korruptionen är hinder som kan visa sig oöverstigliga. Frågan är också vad en så omfattande militarisering gör med ett land. Som jämförelse kan nämnas att ryssarna under sin ockupation lovade att lämna Afghanistan om armén kom upp i 100 000 man. Det var ett mål som de var långt ifrån att uppnå. De som fanns var emellertid fullt tillräckliga för att med hjälp av sina motståndare fullständigt förstöra det som fanns kvar av landet.