Sju obesvarade frågor om den militära insatsen i Afghanistan. 6:7.

6. Varför har vi fått veta så lite?

Statliga mörkläggningar i allmänhet och militära sådana i synnerhet är viktiga byggstenar i de flesta konspirationsteorier. Kanske är det också det som hittills har gjort det svårt att närma sig frågan varför den svenska allmänheten fick veta så lite när fredsinsatsen förvandlades till upprorsbekämpning och regelrätt krig.

För en kommitté som har till uppgift att utreda den svenska afghanistaninsatsens orsaker och konsekvenser måste den trots det ställas. Om inte annat just för att kunna avfärda konspirationsteorierna.

I den strategi för upprorsbekämpning som omfattade alla internationella styrkor från och med 2009 var det inte bara biståndet som skulle läggas om för att passa de militära målen. I största möjliga mån skulle media användas för att vinna befolkningens ”hjärtan och sinnen”.

I samband med det slogs enheterna för psykologisk krigföring ihop med den militära presstjänsten samtidigt som bilden av två separata verksamheter upprätthölls utåt. I den här nya enheten deltog de utsända från psyopsförbandet i Enköping. Uppgiften att informera den svenska allmänheten sammanblandas därmed med uppgiften att påverka målgrupper genom ”medveten projicering eller förvrängning av sanningen”.

Att psyopsförbandet på det här sättet har ”påverkat” lokala afghanska medier vittnar många stridsrapporter om. Det går däremot inte att säga om de också har vilselett svenska journalister och därmed den svenska allmänheten. Att de lagligen skulle kunna göra det är emellertid oroande nog. I ett utförligt reportage i tidningen Fokus konstaterar överstelöjtnant Björn Andersson kort.

”Det finns ingenstans i lagrummet som uttryckt att man inte får genomföra psyops i Sverige.”

Utöver möjliga snedsteg av psyopsförbandet finns det även frågetecken på regeringsnivå som bör rätas ut. Wilhelm Agrell lyfter exempelvis frågan varför regeringens proposition år 2010 inte alls nämner den nya strategin med upprorsbekämpning som afghanistaninsatsen då övergått i. Han avslutar med orden:

”Att sanningen är krigets första offer är ett gammalt, men fortfarande ytterst giltigt talesätt. När den svenska kontingenten, genom order förmedlade ner längs den USA-ledda alliansens kommandokedja, växlade över till upprorsbekämpning och landet därmed de facto deltog i ett krig var sanningen den första motståndare som framgångsrikt nedkämpades. Krigets universella avdemokratiserande krafter började här ge sig till känna och detta utgör en av den svenska Afghanistaninsatsens viktigaste lärdomar, inte i första hand för politiska instanser och myndigheter, utan för en svensk självförståelse av krigsdeltagandets följder.”