Sju obesvarade frågor om den militära insatsen i Afghanistan. 7:7.

7. Vad har hänt med de soldater som har kommit hem?

Att de psykiska påfrestningarna på soldater i krig kan orsaka lika allvarliga skador som de fysiska har varit känt i åtminstone ett sekel. Under första världskriget uppmärksammades ”shell shock”; efter tiden i skyttegravar studsade soldaterna oupphörligen. När de psykiska skadorna därmed fick fysiska uttryck gick de helt enkelt inte att förbise. Under vietnamkriget kom en hel generation unga amerikanska män hem med skador som inte syntes, men som likväl inte gick att ignorera. Det var med dem som underlag som den första forskningen om posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) utfördes. 1982 blev PTSD en av WHO erkänd diagnos.

I Sverige verkar diagnosen fram till helt nyligen främst givits flyktingar och inom Försvarsmakten har förmågan att ta hand om 7 000 afghanistanveteraner varit undermålig. Kongos öde så som det beskrivs i P1-dokumentären ”Krigaren” är ett förkrossande vittnesmål från en vård som inte fungerar.

Från internationella undersökningar kan vi sluta oss till att fem till tjugo procent av veteranerna drabbas av PTSD, att den stora vågen av hjälpsökande kommer fem till sju år efter tjänstgöring och att veteraner i avsaknad av riktig vård självmedicinerar med en ökad risk för beroende och våldsbrott som konsekvens.

Till de tidigare diagnoserna har i Irakkrigets efterdyningar ännu en förklaring fogats. ”Moral injury”, moralisk skada, används nu av den amerikanska militären för att förstå den våg av självmord bland veteraner som startade 2008 och sedan dess växt i styrka och 2012 blev den vanligaste dödsorsaken bland amerikanska soldater.

”Moral injury” definieras som en skada på en persons djupt hållna föreställningar om rätt och fel. Den uppstår som en konsekvens av något den drabbade har gjort eller underlåtit att göra. Skadorna är tätt sammankopplade med känslor av skam och skuld. Värst är det när en av de egna soldaterna dör. Att ha bidragit till oskyldigas död är en annan vanlig orsak. Sverige har i det här kommit undan lindrigt. Vi vet lite om de eventuella dödsskjutningar av civila som svenskarna medverkat i, men dödsiffran för de svenska soldaterna i Afghanistan vet vi däremot har varit förhållandevis låg.

Det är nu klart att den militära insatsen i allt väsentligt misslyckats. Även om framsteg gjorts är det Afghanistan som ISAF lämnar efter sig är inte säkrare än det de kom till. Men samtidigt som allmänheten har blivit alltmer kritisk har ansvariga politiker duckat och varken velat kännas vid dödade afghaner eller rapporter om strategier som inte fungerar. Den här diskrepansen för över ansvaret för de stora misslyckandena och för varje dödad afghan på de enskilda soldaterna. I kombination med bristfällig vård från Försvarsmakten riskerar det att göra de moraliska skadorna kroniska.