Bomba IS – för USA:s skull

Det är sällan jag rekommenderar läsning av en debattartikel som propsar på ”militära utlandsinsatser” (eller krig som det väl fortfarande heter på vanlig svenska). Men gårdagens text av Erik Brattenberg och Magnus Nordenman i DN borde verkligen läsas av alla.

Nu behöver väl inte folk tröska igenom hela texten av ganska uppenbar propaganda (skribenterna står båda på den amerikanska militarismens lönelistor). Sånt får vi tillräckligt av ändå. Men det finns ett stycke som i sina få rader rymmer den militaristiska dårskapens essens.

”För det första är svenska utlandsuppdrag ett sätt att främja den transatlantiska länken samtidigt som man bygger nära relationer med Nato. Svenska bidrag till Isaf-insatsen i Afghanistan, EU:s marina insats utanför Somalias kust och Nato-operationen i Libyen 2011 har betytt mycket för Sveriges goda ställning som partner till både Washington och Nato-alliansen under det senaste decenniet.”

Alltså ”för det första”. Inte ”också” eller ”dessutom”. Utan ”för det första”.

”För det första är svenska utlandsuppdrag ett sätt att främja den transatlantiska länken samtidigt som man bygger nära relationer med Nato.”

Det här är en mening att minnas nästa gång det ska ut och krigas. Nästa gång det talas högtravande om demokratisering, skydd av civila, kvinnors rättigheter, kamp mot förtryck och skolgång för flickor. Nästa gång alla de som ifrågasätter att mer väpnat våld är lösningen hängs ut som talibankramare, putinister och IS-anhängare. Nästa gång som alltid redan är den här gången.

Den som vill kan sluta sin läsning av såväl den här texten som av den ursprungliga debattartikeln här. Allt som måste sägas är redan sagt. Men så kommer det ändå sägas: Ett lösryckt citat och en misstolkning bara. Här kommer därför ett till.

”Viktigt att poängtera är dock att det inte alltid är omfattningen på dessa bidrag som är det viktigaste utan just symboliken av att vara på plats och att vara villig att ge ett bidrag som uppskattas av Washington, men även i europeiska huvudstäder som Paris och London.”

Svenska JAS-plan bör nu alltså delta i bombningarna av Irak och Syrien för att det uppskattas i Washington, Paris och London. Inte för att det verkligen gör skillnad. Inte för att det uppskattas i irakiska och syriska städer. Inte ens för att det behövs. Utan för att det uppskattas i USA.

Såväl politikern Allan Widman som DN-skribenten Gunnar Johansson och Kungliga Krigsvetenskapsakademien är överens: Bland Nato:s partnerländer är Sverige bäst i klassen. Nu vet du vad det innebär.