Den uråldriga konsten att härma

Hösten 2001 började jag läsa till lärare. I en av de tidiga kurserna fick vi lära oss om hur barn socialiseras. Det sas antagligen mycket klokt under den kursen. Tyvärr är det bara det vi hann gå igenom innan den där ödesdigra septembertisdagen som inte helt trängts undan av andra minnen. När Paris nu drabbades av en rad terrordåd för andra gången på kort tid var det många som mindes händelserna fjorton år tidigare.

Av någon anledning var det minne som dök upp i min egen hjärnas irrgångar något från dagarna just innan elfte september. Jag gjorde en uppgift om spädbarns samspel under sin allra första levnadstid. Som nybörjare i den akademiska världen tog jag mig mödosamt genom de pedagogiska forskningsrapporterna. Ett enda resultat fastnade:

Redan timmarna efter förlossningen kan barn läsa av och härma ansiktsuttryck med en häpnadsväckande precision – ibland med en hastighet av tiotals uttryck i minuten.

Det är en förmåga som att döma av den senaste veckans uttalande och handlingar inte avtar med åren. Terrorister från Belgien straffar fransmän för något franska regeringen tagit beslut om. Timmarna efter dåden lyfter de franska stridsflygplanen för att bomba staden Raqqa för att IS håller till där. Med miner och retorik som hämtade från ett IS-klipp förklarar Västvärldens ledare krig och utlovar hämnd för det som var en hämnd för det som var en hämnd för…

I den där studien minskade de nyföddas reaktionstid snabbt med ökad ålder. Det verkar gälla även för kriget mot terrorismen. Efter den smärtsamma födelsen dröjde det nästan en månad innan USA släppte de första bombplanen över Afghanistan (i en hämnd för ett attentat som inte heller det hade utförts av medborgare av den nation som angreps). Några få insåg då vilken Pandoras ask som öppnades.

Nu händer det alltså igen. Diskussionen är redan inne på att det mest ”solidariska” vi kan göra är att avlasta Frankrike i Mali. Att svenska soldater deltar i fredsbevarande uppdrag iklädda blå baskrar snarare än i fredsframtvingande operationer prydda med Nato-insignier är naturligtvis ett fall framåt. Men pass opp!

I Afghanistan gjordes många misstag. Det kanske största var att den naiva (här har Löfven en mer passande användning för ordet) tron att Isaf skulle kunna lyckas med sitt uppdrag samtidigt som den USA:s krigsinsats Operation Enduring Freedom fortsatte. Risken är förskräckande stor att vi kommer göra om det misstaget i Mali.

I svenska tidningar har det skrivits några få notiser om Barkhane. Det trots att den är avgörande för förståelsen av vad som händer i Mali. Operation Barkhane är en styrka på sammanlagt 3 000 franska elitsoldater som rör sig över Mali, Niger, Burkina Faso, Mauretanien och Tchad i jakten på terrorister. En vecka innan dåden i Paris stötte jag av en slump på en debattartikel om Barkhane i Le Monde Afrique. Lauren Bigot, en före detta diplomat, dömer ut hela operationen som ”un permis de tuer” – en tillåtelse att döda.

Att vi befinner oss i en uråldrig process av avläsning och härmande har väl aldrig varit tydligare. Kanske borde vi fråga oss oftare vem som härmar vem.