En värdig vinnare – intervju med Leymah Gbowee

Illustration: Karin Sunvisson

Illustration: Karin Sunvisson

– De här svenskarna dödar mig! De dödar mig med sina möten och intervjuer!

Så inleds mitt möte med fredsaktivisten och nobelpristagaren Leymah Gbowee. Av arrangörerna har jag förvarnats om att hon är jetlaggad och dagen innan somnat både mitt i en lunch och under inspelningen av en podcast tillsammans med ärkebiskop Antje Jackelén.

Jag sneglar på mina frågor. Att i det här läget be henne kort berätta för läsarna om vad som hände i Liberia för ett decennium sen känns helt fel. Frågan var tänkt som isbrytare, men här behövs inte en isbrytare. Här behövs en brandsläckare.

– Jag är inte journalist, hasplar jag ur mig. Om ett ansikte kan säga ”så vad gör du här?” är det just det Leymahs gör.

– Ja, alltså i den mån jag är journalist är jag det av behov och inte av vilja. Främst är jag fredsaktivist med en del erfarenhet av ickevåld. Så förhoppningsvis behöver ingen dö under den här intervjun i alla fall.

Leymah och hennes syster ser på varandra och brister ut i skratt. Systern lutar sig fram och tar en chokladbit ur skålen på bordet. Leymah sparkar av sig skorna, drar till sig en extra stol och lägger upp fötterna. Jag andas ut. Elden är släckt och isen är bruten.

Det är svårt att inte vara nöjd med en sån vändning. Samtidigt kan jag inte rå för att redan då tänka på den vändning som vill till när intervjun ska bli text och del av en den här tidningen. Kopplingen mellan en ekumenisk kvinnorörelse som arbetar helt med icke-våld och antiimperialism är nämligen långt ifrån självklar. Kanske borde den vara det.

Men för att inte gå händelserna i förväg tar vi det från början. Liberia är ett land med en säregen historia. Det gavs till frigivna, amerikanska slavar på 1800-talet. Slavättlingarna tog efter den slavägande klassen i USA och handlade snart själva med slavar från stammarna i området. År 1847 blir Liberia en självständig republik och är därmed Afrikas äldsta.

Nästan ett och ett halvt sekel senare föds Leymah Gbowee. När Liberia women mass action for peace (ungefär: Liberias kvinnors massaktion för fred) bildas år 2002 har hon hunnit fylla trettio och det inbördeskrig som rasar i landet har pågått i tretton år. En av sjutton liberianer har dödats i striderna och en stor del av de ännu levande befinner sig på flykt. Inom två år kommer kriget att vara över. Men det vet ingen än. Inte heller anar de hur stor roll den nybildade rörelsen kommer att spela.

Så länge det bara är ett dussin kvinnor som delar flygblad och rekryterar medlemmar efter fredagsböner och söndagsmässor finns det kanske inte heller någon större anledning att uppmärksamma dem. Men rörelsen växer snabbt. Inom några månader går invånarna i huvudstaden Monrovia kvinna ur huse. Uppmärksamheten låter emellertid vänta på sig. Det mediala genombrottet kommer med en sexstrejk i Lysistrates anda. Medias obotliga intresse för sex ger möjlighet att ta upp frågor om kriget och freden. Men det är helt andra, och förvånande enkla, metoder som Leymah ser som viktigast.

– Våra sit-ins var väldigt effektiva. Jag tror att det var den mest kraftfulla delen av vårt arbete. Sit-ins och picketing.

Det finns inga riktigt bra ord på svenska för vare sig sit-in eller picketing. Det trots att metoderna som sådana knappast är okända. En sit-in är en sittande protest på en plats där demonstranter inte tillåts, eller inte förväntas, vara. Picketing är en metod uppkallad efter de vassa staketspjälor, pickets som används till stöd för plakat vid demonstrationer. Förutom plakat förutsätter begreppet att protesten genomförs i närheten av en institution, ett möte, en rättegång, en strejk eller liknande.

– Alldeles i början av våra protester gick vi till parlamentet. Talmannen blev rosenrasande och skrek på oss. ”Varför är ni här?! Gå! Gå! Gå!” Han var förbannad för att vi vågade ta plats på parlamentsområdet. Så vi stannade. För det sit-ins med vanliga kvinnor gör är först och främst att säga till männen att vi tar över ert utrymme. Och det var männen som förde kriget.

Orden strömmar på det där sättet som bara riktigt goda berättare kan förmå dem att göra. Att lyssna är enkelt. Nästan för enkelt. Hennes västafrikanska engelska har samma effekt på mig som de öppna vokalernas pitemål eller den indiska engelskans smattrande. Den får mig både att bubbla av skratt och känna absolut trygghet. Men där finns också en pondus, en vana att få sin vilja igenom.

– Jag skrev alla våra budskap till plakat och affischer. Vartenda ett. Och allt eftersom vår rörelse växte blev jag mer sofistikerad. I början handlade allt om fred. Fred, fred, fred. Men när vi hade tagit oss till fredsförhandlingarna i Ghana började vi skriva saker som ”Våra barns mördare – vi kommer att ta er till internationella brottmålsdomstolen”. Det gjorde vi för att vi fått information inifrån förhandlingarna att en grupp motsatte sig kraven på en sannings- och försoningskommission.

Leymah rättar till den färgstarka huvudbonaden och lägger till en metod till den tidigare uppräkningen. Så länge de var i Liberia gjorde de allt för att sätta tryck på de stridande parternas ledare att inleda fredsförhandlingar. När samtalen väl var i gång krävdes det mer för att hålla trycket uppe.

– Vi, kvinnorna i vitt, advokaterna och de kvinnor som fanns representerade vid förhandlingarna samlades så gott som varje kväll. Det var som en skuggprocess. Kvinnorna kom ut och underrättade oss om vad som hänt under dagen. Så skrev vi brev till medlarna där vi förklarade hur vi såg saken. ”Det här beslutet tror vi kommer att vara kontraproduktivt”, ”det här kommer inte vara bra för Liberia” eller ”vi tycker att ni borde göra så här”.

Leymah och de andra aktivisterna vann så medlarnas förtroende. Men ett grundläggande problem fanns kvar. Få av krigsherrarna hade något intresse av att förhandlingarna avslutades. De bodde på ett femstjärnigt hotell i stället för i bushen samtidigt som deras möjligheter att leda kriget var oförminskade. Medan kvinnorna i vitt skrev sina brev ringde de in sina order. Efter sex veckor av fruktlösa förhandlingar var det uppenbart för alla att samtalen gick på tomgång och att kriget rasade värre än någonsin. Den nigerianska ex-presidenten Abdulsalami Abubakar som var chefsförhandlare uttryckte det så här:

– Vi kom ingen vart och vi närmade oss vägs ände. Vad kunde vi göra för att få de här människorna att underteckna fredsavtalet? De [krigsherrarna] försökte ständigt manipulera oss.

I en sista kraftansamling samlade Leymah ihop så många liberiska kvinnor hon kunde från flyktinglägren i Ghanas huvudstad Accra. De blev ett par hundra. De trängde sig in i den smala korridoren utanför förhandlingssalen och satte sig. Kravet var enkelt. De tänkte inte flytta sig förrän parterna kommit överens.

– De kom verkligen och låste in oss, förklarar ex-president Abubakar i dokumentären Pray the devil back to hell. Ingen skulle få komma ut förrän fredsavtalet var underskrivet. Även om det innebar att vi fick stanna i flera dagar.

Så blev det inte riktigt. Efter fyra, fem timmar upphörde deras sit-in. Men målet var ändå nått. Förhandlingarna hade fått ett slutdatum som också stöddes av det internationella samfundet. Inom två veckor skulle ett avtal vara underskrivet. Annars hotade kvinnorna med att komma tillbaka.

– Efteråt ändrades stämningen vid fredssamtalen från glad och upprymd till nykter och allvarlig.

Så beskriver Leymah förändringen. Det är en förändring som bär frukt. Innan tidsfristen gått ut är avtalet underskrivet. Charles Taylor tvingas i exil och döms sedermera av den internationella brottsmålsdomstolen, som tyvärr blivit något av experter på att döma just avsatta, afrikanska ledare. En period av avväpning leder fram till ett demokratiskt val. Fredsrörelsen satsar på Ellen Sirleaf Johnson. Hon blir Afrikas första kvinnliga statschef.

Och någonstans här kommer smolket i bägaren. Strax efter fredsavtalet och det val som förde Ellen Sirleaf Johnson till makten skapar det amerikanska försvarsdepartementet ett nytt afrikakommando, AFRICOM. Av alla länder i Afrika är Liberia det enda som frivilligt säger sig vilja vara värdland för kommandot. När Leymah Gbowee och Ellen Sirleaf Johnson sen får Nobels fredspris är det lätt att se det som ytterligare en norsk hyllning av amerikansk imperialism och kanske också hela kvinnorörelsen som ännu en rörelse som kapats för andra syften.

– Lyckligtvis är jag en av de personer som offentligt tog ställning mot basen. Jag tycker vår president var opportunistisk. Basen skulle inte vara oss till nytta på något sätt. Vi kommer från en region med stark gemenskap mellan länderna. Därför kunde hon inte ta ett sånt beslut unilateralt. Om Liberia ska vara värd för en amerikansk militärbas måste hon få alla andra västafrikanska länders medgivande först.

Liberias traditionella band till USA är starka. Landet har trots allt fått sitt territorium, en del av sin befolkning och sin konstitution från USA. Leymah tär ändå övertygad om att president Sirleaf inte hade folket med sig i beslutet att bjuda in amerikansk militär. Orsaken ser hon i folkets och presidentens vitt skilda erfarenheter.

– Grejen är att president Sirleaf inte var i Liberia under kriget. Vi som var där visste vad ECOWAS, Västafrikanska staternas ekonomiska samfund hade haft för betydelse. Därför är vi tacksamma att det inte blev något av planerna på en amerikansk bas.

Går de här metoderna att använda i andra krig och väpnade konflikter?

– Jag tror ickevåldsligt motstånd går att tillämpa i varenda väpnad konflikt, men frågan man måste ställa sig är när. Tajmingen är avgörande. Det folk inte förstår när de pratar om Liberia är att vi gjorde det här när Liberia hade varit i krig i tretton år. Ibland kan krigets längd vara till hjälp.

Om vi ser på kriget i Syrien så har 250 000 dött, miljoner har tvingats på flykt och kriget beskrivs som ett inbördeskrig. Både i siffror och namn liknar det alltså Liberia… Så inleder jag nästa fråga, men innan jag ens hunnit till själva frågeställningen blir jag avbruten.

– Det finns likheter, men skillnaden mellan kriget i Syrien och det i Liberia är att även om det syriska kriget kallas för ett inbördeskrig skulle jag kalla det en förlängning på ett krig mellan USA, Ryssland, Iran och några andra aktörer. De som inte tolererar krig på sitt eget territorium använder kriget i Syrien som en ursäkt för att ge sig på varandra. Om det här bara var ett syriskt problem så tror jag att de hade haft ett, två, tre, fyra, fem fredssamtal vid det här laget.

Så en framgångsfaktor för er i Liberia var krigets nationella karaktär?

– Ja.

För första och enda gången under intervjun svarar Leymah enstavigt. Den korta paus som uppstår medan jag väntar på en fortsättning och Leymah på nästa fråga använder hon till att signera idolfoton. Vi är nog egentligen ganska nöjda båda två. Jag har räddat en intervju och fått svar på de viktigaste av mina frågor. Leymah har fått prata om annat än sexstrejken. Så jag ställer min sista fråga. Den som jag har tagit för vana att alltid avsluta mina intervjuer med.

Är det någon fråga som du borde få, men som journalister sällan eller aldrig ställer?

– Hmm… Jag tror inte det. Eller förresten. Det finns en fråga som jag ofta undrat varför jag inte får. Alla har sett filmen, men ingen har någonsin frågat mig varför vi sjöng och dansade så mycket under våra protester.

Och här skäms jag. Anledningen till att jag inte har frågat bottnar på ett sätt eller ett annat i fördomen att det är väl så afrikanska kvinnor gör – dansar och sjunger. Ingen frågar om det den tror sig veta svaret på. Och helt ärligt. Även om frågan hade dykt upp i mitt huvud hade jag inte vågat ställa den av rädsla för att verka fördomsfull. Nu när frågan uttalats övervinner lyckligtvis nyfikenheten fördomarna.

Så vad är svaret?

– Traumabearbetning. Det var ett sätt att läkas. Efter vi hade sett något hemskt grät vi och sen sjöng vi. Det är läkande. Ibland dansade vi.

Den röst som annars är så behagligt stark och flödande blir plötsligt tunn och spröd. Några sekunders tystnad och den där karaktäristiska blandningen av skratt och ilska är tillbaka.

– Folk frågar också om sånt som de inte borde fråga om. De frågar om jag är gift. Mitt svar är alltid det samma. Hade du ställt den där usla frågan om jag hade varit en man?