Tre gånger lärarreflektioner

Statusen och förtroendet

 

Forskarna, facken och politikerna talar om status. På högstadiet pratar kidsen om respekt. Analyserna låter olika. Medan den ena gruppen uttalar sig för TV om ”den negativa trenden för läraryrkets status”, drar den andra sina slutsatser i skåphallar och klassrum där ”ingen visar lärarna nån respekt längre”. Ändå är slutsatserna förvillande lika.

 

Status och respekt. Skönt luddiga begrepp som alla kan ställa sig bakom. Den intellektuella läser in vördnaden för kunskap, den kärleksfulla drömmer om hänsynen och den som vill se en mer auktoritär skola a lá Björklund hakar på rädslan. Lätt att vara överens när inget är definierat helt enkelt.

 

Men att status är skolpolitikens senaste floskel är en sak. Det som intresserar mig mest är det politiska konsensus som råder om hur statusen ska höjas. Det talas vitt och brett om karriärtjänster och höjningar av de individualiserade lönerna. (Hur det här ytterligare snabbar på splittringen av lärarkåren och vad det får för konsekvenser finns anledning att återkomma till i en kommande text.)

 

Inte med ett ord nämns det som definierar ett lågstatusjobb – avsaknaden av förtroende för yrkesutövarens förmåga och vilja.

 

I lågstatusyrkets arbetsbeskrivning lämnas litet utrymme för egna lösningar och arbetet övervakas regelbundet av någon snäppet högre upp i hierarkin. Det här oavsett om det är fabriksarbete, äldrevård eller lokalvård. Innehavarna av högstatusyrken får inom givna och relativt vida ramar fritt handlingsutrymme. Inte sällan överlåts till och med själva övervaknings- och kontrollfunktionen till yrkesutövarna själva i form av samfund (som för advokater och mäklare med flera).

 

Reformerna inom skolan har, sen jag började min lärarbana strax efter millennieskiftet, varit många. De flesta har fört yrket mot en lägre status: kraven på dokumentation av snart sagt varje rörelse, förskjutningen av ansvar (läs makt) från lärare till rektorer och kursplanernas detaljstyrning.

 

Överallt lyser förtroendet för lärarnas förmåga och vilja med sin frånvaro. Och kanske är det berättigat. I den cirkus som drar till sig riskkapitalister från alla världens hörn behövs det kanske verkligen en sån kontroll eftersom ägarna (inte lärarna!) har girighetens incitament att leverera mindre än det eleverna har rätt till. Men om målet är att skapa (eller återskapa) ett högstatusyrke är det minst sagt kontraproduktivt.

 

 

 

 

 

 

Makten och representationen

 

Det finns de som på fullt allvar menar att skolans mål är att utbilda för arbetsmarknaden. Och det finns de som på lika stort allvar menar att skolan ska utbilda för individens egen skull. Det är ”blir du lönsam lille vän?” och ”du kan bli vad som helst!”.

 

Personligen har jag inte mycket till övers för nån av extremerna, men noterar att de även de argaste debattörerna är överens om skolan och demokratins fortlevnad. Den som slår fast att skolan är till för att skapa medborgare räknas inte ens som radikal. Det är som den breda mittfårans slöa njutningar och den smala vägens pietism äntligen båda är inom räckhåll. Åtminstone så länge ingen lyfter frågan om skolans förutsättningar att fullgöra sitt uppdrag att dana de nya samhällsmedlemmarna i en demokratisk anda.

 

För tyvärr lär det inte bli mycket mer än andan, en mässa där teorins torra oblat sväljs ner med ett par klunkar skendemokrati och ett amen (eller oftare ett uppgivet ”ja men?”).

 

Att lärarna har reducerats, har låtit sig reducerats, till fariseiskt rabblande präster i demokratins tempel är en av mina stora sorger. För sanningen är så hjärtskärande enkel. Lärare är helt jävla värdelösa på demokrati.

 

Ändå kan jag inte (kanske av någon blödig kåranda) lägga skulden på lärarna. För det är i alla avseenden ”those who can’t do, teach”. Det som gäller för elever gäller i hög grad också för lärare. Demokrati måste övas. Inte pratas om eller studeras. Utan praktiseras. Och ingenstans i lärarnas utbildning eller yrkesutövning finns denna praktik.

 

Blott ett exempel: I princip alla skolor är nu indelade i arbetslag om allt från en handfull till ett dussin pedagoger. Varje sådant lag har en arbetslagsledare. En ledare som antingen ska representera kollegorna i kontakten med ledningen eller vara representant för ledningen bland kollegorna. Skillnaden är naturligtvis enorm. Ändå är det bara undantagsvis arbetslagsledare kan ge ett rakt svar på vilka de representerar. Alla kan däremot svara på hur de har blivit tillsatta. Arbetslagsledare utses av ledningen.

 

Är vi så korkade att vi inte fattar att representation är makt?

 

Ponera att svaret var nej. Ponera att vi krävde val till posten som arbetslagsledare. Att vi arbetade fram regler för avsättning och omval. Ponera att vi utsåg vem som skulle få chans att hålla sig á jour med forskningen och för det få en nedsättning i undervisningstid och ett lönetillskott (och kallade det något vettigare än förstelärare). Ponera att vi också för det arbetade fram regler för rotation och omval.

 

Frågan är om vår fantasi räcker för att ens föreställa oss det som är verklighet på flera av landets universitet. För ja! Det går verkligen till så bland lärare i högre utbildning. De väljer till och med en del av sina chefer. Och de är inte en gnutta mindre tjänstemän än vad vi är. Problemet är att vi tror att tjänstemän är samma sak som tjänstehjon.

 

 

 

Marknaden och effektiviteten

 

Det har redan skrivits och sagts mycket klokt i debatten om friskolorna, marknaden och skolvalet. Somligt har kommit väl sent, men bilden är ändå tydlig. Kommunaliseringen och privatiseringen var katastrofal för skolan. Att argumentera för ett återförstatligande av skolan vore alltså att slå in öppna dörrar. Viktigare är då att dröja sig vid den logik som låg bakom reformerna till att börja med – nyliberalismen och övertron på marknaden.

 

I det stora är pendeln kanske på väg att slå tillbaka. Tre partier på varsin kant av den svenska politiken säger sig nu vilja återförstatliga skolan. Men i det lilla är det ännu nyliberalismen som är gud och kung. Eller vad sägs om följande nymodigheter?

 

I en av de skolor där jag arbetat satsas sen ett par år tillbaka hundratusentals kronor på ett program som heter Ledaren i mig. Det är ett program på gränsen till sekt. De tio budorden heter här sju goda vanor. Liksom med budorden finns det saker som är vettiga och allmänmänskliga. Men så finns också det specifika. ”Du skall inga andra gudar ha jämte mig” heter här ”du har ett val”.

 

Boken The seven habits of highly effective people är de nya budordens stentavlor, den utvalde profeten är den amerikanska mormonen och affärsmannen Stephen Covey och ursprunget till visheten en rad framgångsrika företagsledare. För det är genom att observera och intervjua just framgångsrika amerikanska företagare Covey har kommit till sina slutsatser. Det är affärsmannen som ideal och nyliberalismen som religion.

 

Så svarar jag på en annons för ett jobb på en annan skola. Till min förvåning ska ansökan inte skickas till skolan i förorten utan till ett rekryteringsföretag i stan. Efter en kort period av missförstånd kommer en kallelse. Jag ska infinna mig på en av Stockholms mest exklusiva adresser. Vid sidan av den sedvanliga intervjun ska det göras ”en del tester”.

 

Testerna kan tyvärr inte beskrivas som något annat än synnerligen dåliga skämt. Under en timme ska jag göra ”vardagsnära lektionsplaneringar” (kanske inte riktigt det som läroplanen föreskriver för högstadiet). Under nästa reflektera över begreppen ”en god empatisk lärare” och ”en god kommunikativ lärare” (som om det fanns bra okommunikativa lärare eller onda empatiska dito).

 

Med efterföljande intervju tar det närmare tre timmar – och då har jag fortfarande inte satt min fot i skolan. När jag väl gör det är mötet med rektor och biträdande över på trekvart. Att den nya styggelsen rekryteringsföretag lever på lärarbristen och skolledningens tidsbrist är uppenbart. Lika uppenbart är det att nyliberalismen nu är den kultur som sitter i väggarna.

 

Antagligen borde fler upplysas om att det som tar det gemensamt ägda en timme tar marknaden fyra.