Det är inte du, det är jag… – Nynäshamn/Gdansk 15/9 2014

Det är inte du det är jag…

Det här kommer kanske som en chock, men jag har funderat länge, och
Det var när vi gick och lade oss i natt, som jag till slut insåg att,
Vi inte längre är vad vi har varit, ett sår har djupnat och blivit varigt
Du vet att jag länge har stört mig på, det här med militären och så,
Och nu när en så stor del av dig, plötsligt har visat sig,
Välja militarismen före allt annat, gör det ont något alldeles förbannat
Jag tröstar mig med att du inte förstod ditt val, att du lurats av Jimmies tal,
Att du inte löst den ekvation, där hyllandet av en etnisk nation,
Plus ett stort mått rasism, gammal vanlig sexism, snart summeras till fascism
Och att vi i den alla är dömda i våldets spiral. Det här är ofredens grundval
Militarismen behöver rasismen, för att motivera sina krig, för den
Som ser och tror, att alla är lika kommer aldrig skjuta på sin bror
Det finns många sätt att dela in i vi och dom, men rasismen är den metod som,
Historiskt visat sig mest effektiv. I ett etniskt kollektiv, med marschmusik som ledmotiv
Kan militära stordåd uträttas, freden avsättas, och sanningen slutligen avrättas.
För sanningen är den, att vi har mer gemensamt med en del av de män,
Kvinnor, människor, som, vi lär oss kalla dom,
Än med de som utsetts till våra egna. Med den här delen av dig görs våra tankar livegna
Under tyngden av normer och normalitet, där män ska vara de som skyddar och vet,
Precis vad som ska göras, för att se till att gruppens kvinnor inte kan röras,
Av smutsiga fingrar, av otrogna som slingrar,
Sig in i deras tankar, så att det till slut är för dem deras svaga hjärtan bankar,
Att skydda betyder att få sina händer blodiga, även om det händer att modiga,
Vågar se sig själva i en annan och, motstå de brunas hot och pock,
Kommer de nu att bli alltmer ensamma, för en stor del av dig har gett röst för att samma
Ödesdigra militarism som förr, ska släppas in genom din innersta dörr,

Men det är inte du det är jag…

Det är jag som för stunden inte längre kan, bortse från den minoritet som vann
Just nu överskuggar den allt det vackra i dig, och jag tänker mig,
Att vi mår bäst av en paus, tid att reda upp det tankekaos,
Natten lämnat i mitt sinne, jag har i färskt minne
Hur sådana pauser tidigare, gjort mig till en krigare
Inte för dina gränser, eller diverse statliga existenser,
Utan för allt det där som du egentligen är, människorna, skogen, friheten, där
Vi tillåts vara, mer än bara, en vara
I en marknad för välfärd, i vinstintressenas värld
En krigare inte med vapen hand, redo att döda för sitt land
Utan med den förunderliga glöd, som inte ser en vinst i en annans död

Det är inte du det är jag…

Man jag vill ändå att du ska få höra, att du inte alls måste göra,
Dig till, för att vara som du tror att andra vill,
Att du ska vara, eller som de är bara,
Du behöver inte hålla igen på din solidaritet, för att anpassa dig till en dansk hårdhet
Du behöver inte tona ner din jämställdhet, för att bli lik EU som helhet
Du behöver inte skära i arbetsrätten, för att bli som den amerikanske jätten
Du behöver inte satsa mer på militärt försvar, för på kriget är krig inget svar

Men det är inte du det är jag…

Det är jag som har glömt att förklara vad jag älskar, jag som höll tyst när det mörka i dig skar
Ner på det som var vårt gemensamt, jag tyckte det var trist och ledsamt,
Men lyssnade hellre på dem som sa, ”låt det va, tänk på dig själv”, jaha
Jag förstår att jag hade fel, men vet inte vad jag ska göra för att få dig hel, igen
Så att du sen, kan bli den vän,
Till världens fattiga och svaga, som du var det år du förbjöd aga,
Då när du förhandlade om nedrustning, av krigsmakter, och upprustning för dem som av makter,
Utanför sin egen kontroll, fått roll,
Som världens försummade, då när du så mycket mer sällan tummade
På moralen, då löften var mer än en oral en-
Titet, som alla vet, är ord av falskhet

Men det är inte du det är jag…

Och nu lämnar jag dig, bakom mig
Inte för att jag vill, utan för att jag måste till
Platser där jag kan betrakta dig, mig, oss genom ögonen på dem som slåss
För det som vi redan har, har haft, och kanske smittas av den kraft
Som finns i människor som riskerar allt, för att komma till ett land, mörkt och kallt
För mig är insatsen mindre, den är du och det av mitt inre
Som alltid kallat dig hem, även när de var fem
Procent. Efter allt som hänt,
Kommer jag att fortsätta göra det, och nu har du fått höra det.

Kanske är det inte bara jag…