Går det att få granaterna att tystna? – Kramatorsk 29/9 2014

Går det att få granaterna att tystna? Går det att förstå bara genom att lyssna?
Går det att göra skillnad genom att berätta vidare? Går det att vara en vittnesmålsspridare?

Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte…

Det finns så många röster som inte för höras, berättelser som får strupen att snöras,
Ihop, magen att värka, som får världen att verka,
Vara en plats av ändlös ondska, som får hoppet om att allt ändå ska,
Bli bättre att vakna. Någonstans här finns också sanningen, den nakna.

Det här är tre personliga berättelser. Ni får dem utan andra rättelser
Än rimmen och översättningen. De är från den enda sysselsättningen
Som kvarstod för dem som hade flytt, till det vandrarhem som bytt
Skepnad och blivit tillfälligt hem. Runt köksbordet pratade vi i timmar, tre, fyra, fem.
Lika många dagar i rad. Och det här är alltså vad, de sa:

”Jag är här för att leta efter min son. Jag har varit hos allt ifrån,
Hans officerare, till ansvariga och sekreterare
I alla möjliga myndigheter, visat hans foto, gång på gång sagt vad han heter,
Skrikit att det är min rätt som mamma att få veta, men inget har hjälpt och jag fortsätter att leta.
De säger att han gått ut i kriget som frivillig, men jag är inte villig
Att köpa den förklaringen alls, särskilt inte från någon anställd lögnhals.
Det var i höstas när det fortfarande var lugnt, som han tog det beslut som var tungt
Att bära redan då. Jag tyckte ju inte att jag hade uppfostrat honom så.
Men att vara soldat i fredstid är en sak, att vara med och skjuta mot sin mammas tak,
Är en helt annan. Alla tar sig för hjärtat, för pannan
När jag berättar som det verkligen var, men i kriget är det ju ingen som tar
Hänsyn till vänner och familjeband. Och hans hand,
Kan därför ha varit den som avfyrade, de raketer som äventyrade
Livet på mig, hans mamma, och alla de vänner som bodde i samma
Stad, men nu vill jag bara veta vad,
Som har hänt med min lilla kille. Kanske var det så att han till slut inte ville
Och att de därför sköt honom på plats… Kan de verkligen förvägra oss en gravplats?”

Hon visar hans sista statusuppdatering, en känslofull men inte helt rumsren formulering:

”Varför ligger soldaten? Han har inte dött av en kula. Han är bara så fucking trött på allt det fula.”

Sen en och en halv månad vet ingen något mer, förutom att det på samma lista finns fyrahundra fler.

Tjugotvåårige Artiom, börjar med att berätta om, ett annat krig som, tvingade honom,
Att fly till Ukraina, för slippa se sina,
Föräldrar fängslade för att pappan vägrade ta till vapen, vägrade att delta i dårskapen
Under kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien. Och nu är han alltså på flykt igen.

”Jag håller varken på Porosjenko eller Putin Vladimir. Ja prosto khotju mir[1].”

V:s ögon är blodsprängda, framtidsplanerna bortsprängda.
När han börjar berätta är rösten bitter och besviken, av alla har han blivit sviken.

”Vi är från Gorlovka, på ukrainska Horlivka.
Det här är första gången på veckor, månader som, jag kan slappna av, även om
Ljudet från spårvagnen fortfarande får mig att rycka till, och jag förflyttas till
De långa nätterna i lägenheten, där haglet[2] slog ner överallt i närheten.
De kallar det så vet du, artilleriet som jobbar tjugofyrasju.
Runt vår stad har ukrainska armén nästan slagit en ring, och deras raketer undkommer ingen, ingenting
Vi hann inte gömma oss. När helvetet brakade loss
Låg vi kvar i köket, och bad för att överleva mordförsöket.
Vi hade varken vatten eller el, trots att ingen av oss hade gjort något fel.
Men det kanske värsta är, att inga journalister, inte här, inte där,
Berättar om vad vi råkat ut för. Någon enstaka har skrivit att vi dör,
Men inte att det är den ukrainska arméns taktik, som slagit sin spik,
I Gorlovkas kista. Är vi för obetydliga och trista?
Är vi inte användbara i någons agenda? Och vad måste i så fall hända,
För att vi till slut ska uppmärksammas?”

Vi dricker ännu en kopp te tillsammans…

[1] я просто хочу мир = Jag vill bara ha fred.
[2] De vanligaste artilleripjäserna kallas Grad vilket är ryska för just hagel.