”Stjastlivogo puti!” – Kramatorsk/Donetsk 2/10 2014

”Stjastlivogo puti”[1]

Vi har inte hunnit mer än ett par kilometer när, de stoppar oss och kollar vilka vi är.
Det är något med soldaten som ställer upp oss en och en, som om hjälmen bär honom snarare än han som bär den.
Det ser ut att ta slut redan långt innan den nya gränsen, men lösenordet shvedskij pisatel[2] ger sen,
Exakt samma lyckönskning som vid tidigare vägspärrar. Det känns mest som en order från bättre dekorerade herrar.

Vi åker på vägar som blir allt smalare. Hösten har gjort morgnarna svalare,
För mig namnlösa buskar och träd lyser gula, solrosorna är torra, bruna, fula.Fulla med frön som bara fåglar samlar in. Känns som jag famlar i n-
Atten, När vi åker förbi nästa åker och jag ser att en,
Traktor tar hand om årets skörd, och inser att den trots allt pågår ostörd.
Jag förstår inte krigets effekter. Det har ju så många aspekter.
Tänker på Katja, som för trettiosex timmar sen sa,
Vi hörs snart igen. Men nu svarar hon ingenstans, min vän.
Är jag oroligast för min egen skull eller för hennes? Hur värderas liv, en ukrainares, en svennes?

Granskar mina medpassagerare. Det här är inga investerare, juvelerare eller aktieplanerare.
Det här är människor som inte lägre har råd, inte ork att vänta på att kriget ska tömma sina ammunitionsförråd.
I gången tultar två som nyss lärt sig gå. I allt två hopp att vila ögonen på.

Bussen verkar nu bredare än vägen. Vi byter säten och lägen,
När solen återigen byter sida. Vi hör grenar skrapa, ser löven gnida,
Sig mot rutan, stressen förutan, skulle vi utan,
Svårigheter glida in i hösten och dvalan. Det är på botten av en grund dal han,
Busschauffören, vänder och gör en, u-sväng och enligt nyheterna dör en,
Man av en felriktad granat. Han betalar för misstaget som tillhör en soldat, och än mer dem som byggde hans apparat.

Skyltarnas trettiotvå kilometer har blivit fyrtionio. Omvägar och vägspärrar har blivit legio.
Men de här är av en annan sort, kanske hör de hemma längre bort.
Rånarluvor täcker deras ansikten, rött ljus kommer antagligen ur deras sikten.
De saknar beteckningar för rank och nation. Är det här nazisternas pluton?
Vi vinkas förbi och vid nästa spärr sover soldaterna. Antagligen måste de vila från olaterna,
Som kriget brukar föra med sig. Vid DNR[3]:s första post förutsätter jag att de kommer köra med mig.
Det är uppenbarligen en milis som snabbt rafsats ihop, med gamla vapen och brokiga kläder är de en udda hop.
Sanktgöransband och novorussiska flaggor är deras enda emblem, men de släpper förbi mig utan problem.

Busstationen ser ut som de hundratals andra jag sett. Det finns få tydliga spår på det som skett.
Jag frågar om vägen, men har, ingen chans att höra något svar.
Ljudet av larvfötter mot asfalt, överröstar alla och allt.Norr om stan är mullret ett annat, för sex personer på en annan hållplats har tiden stannat.

[1] счастливого пути = trevlig resa
[2] шведский писатель = svensk författare
[3] Донецкая Hародная Резьпублика = Folkrepubliken Donetsk