Bom Bom Bom – Donetsk 2/10 2014

När jag vaknar är huset fortfarande tyst, alla sover och ingen säger ett knyst.
Jag smyger till toaletten. Innan jag är tillbaka har de åter inlett den,
Beskjutning , som med korta, nattliga uppehåll ständigt pågår. Ytterligare en timme går,
Och jag hör receptionistens röst. Det är tydligt att hon söker tröst,
Från någon i telefon. Snart står jag i korridoren som ett fån.
Duscharna är alla upptagna. Hon kommer gående med axlarna högt uppdragna.
Hon gråter så hon skakar, jag frågar och hon stakar,
Fram sitt svar. Det är fyra milismän som har, kommit med en automatkarbin var.

”Gjorde de dig nått? Är de kvar eller har de gått?”

Bom Bom Bom

Utifrån hörs smällarna igen. ”Är det de som gett dig den?”
Jag pekar på hennes blåtira. Hennes mun blir ett skratt som om det fanns något att fira.
”Min dotter gav mig den.” Det låter faktiskt sant och visar sig sen,
faktiskt kunna vara det. Kanske var det bara det,
Att hon inte kan, vill vänja sig vid de beväpnade. Ja, kanske vore det farligaste om vi inte häpnade.

”Jag vill bara uppfostra min dotter i lugn och ro. Kommer jag någonsin mer få det tro?”

Bom Bom Bom

Jag knackar på försiktigt. Vill absolut inte likna det som smäller på riktigt.
Sen igår är skolorna öppna igen. Ja, alla utom den,
Som blev beskjuten förstås. Innan den här dörren öppnas måste en kedja kopplas loss.

”Unge man! Vad vill du?” ”Jag är en lärare från Sverige och nu…”

Dörren stängs återigen. Jag väntar en halv minut sen,
Syns hon igen i glipan närmast karmen. Hon trycker bort armen
Med min ackreditering, till synes övertygad om att det är en falsifiering.
Allt talar nu för att det inte kommer att gå. Jag hade så gärna pratat med någon av lärarna för att förstå,
Deras stora utmaningar, och hur de gör med de uppmaningar,
Som nu kommer att göra om kursplanen. Förstå hur planen,
Ser ut för dem som nu återvänder. Förstå vad som händer,
När en hel skola, en stad, gått igenom något som liknar vad,
Som hänt här. Jag har uppenbarligen varit för ivrig och när,
Jag efter ett besök hos rektorn är på väg bort, ropar någon efter mig ilsket och kort:

”Varför bombar era polacker oss?”

Bom Bom Bom

Ja, vad svarar jag på det? Att polackerna inte är våra så det,
Åtminstone blir klart? Eller att jag inte valt någon stridande part?

Bom Bom Bom

Ovanför husen sträcker sig rökplymen mot oss, överst har några tussar slitit sig loss,
Och liknar mest de lätta molnen, som under sommarnätter sveper förbi månen.
Närmare roten är röken svart och intensiv, branden måste vara massiv.
Överallt stannar människor upp. Vi blir snabbt en liten grupp,
Och så ännu en, och ännu en, vi är nu en,
Rad med solrosor som, vänder sig om,
Inte med solens rörelser, utan med röken som vi ser.
För en stund pratar alla också med alla. Människor här kan förefalla kalla,
Men det är förståeligt att det är färre som vill tala med främlingar här, än på platser där,
Den potentiella kostnaden inte alls är lika stor. Medan röken sveper in staden i sitt flor,
Gör människor sina ärenden. Vid tågstationen är varenda en,
Till synes omedveten om, att det en bit bort pågår ett krig som,
Såväl syns, som hörs, som känns, med granater som inte erkänner någon gräns.
Två unga tjejer matar duvor, tre butiksantällda rättar till sina förkläden, tar på sina luvor,
Och ställer sig utanför affärens dörr, röker och skämtar som om allt var som förr.

BOM BOM BOM

I en utbränd marknadslänga, har de använt ett bås för att slänga,
Undan all bråte efter explosionen. Ett par försäljare har dragit nytta av situationen.
I trådbussen på väg tillbaka, är det idel pensionärer, någon med en brödkaka,
I famnen, en annan med namnen,
På kände designers på påsen. Det är långt ifrån bara åldern som skiljer dem från de som går på sen.

I centrum träffar jag Katja och hennes mamma, i stan är människorna få, men vi är inte ensamma,
Vi gömmer oss för höstkylan på en restaurang, en känd pizzakedja med designat möblemang.
I den här lilla världen finns ingen haubits eller grad, här är vi i en vanlig stad.

Bom Bom Bom Bom

Här dunkar bara popmusiken, och den får för idag slutrepliken.

IMAG0020

IMAG0025

IMAG0026

IMAG0032

IMAG0034

IMAG0035