Alla inlägg av admin

”Rökning dödar” – Donetsk 7/10 2014

Rutorna skakar och billarmen tjuter. Det är någon som skjuter,
Och den här gången landar det nära. Här finns inga mål som är militära,
Om några träffats är det civila. Jag har redan ryckts från min vila,
Och nu drar jag på mig gympaskorna, redo att rycka ut till stadsborna.
I receptionen har de också hört ljudet, men reagerat annorlunda och det är nu det,
Blir tydligt vad kriget ger människor, som lever och bor,
I en stad som blivit krigszon – Ofrivillig kunskap om vartenda ljud, varenda ton,
I artilleriets kör. De pratar inte längre om vädret som vi gör,
I Donetsk är det hagel och orkaner[1] varje dag. ”Det tar ett tag,
Men snart kommer du lära dig höra, och veta direkt vad du ska göra.”

De trycker fram ännu ett samtal, och här är det inte tal,
Om artighetsfraser eller tomt prat. Om artilleriet är en kör, är det här invånarnas sonat.
Den inleds alltid på samma sätt. ”Hur mår ni?” är oavlåtligen fråga nummer ett.
Förhoppningsvis sjunker axlarna någon centimeter med svaret. ”Var var det?”
Blir i så fall nästa fråga. Okunskapen är i sig en plåga.

”I Kievskij rajon kanske. Det är ett område där vad som helst kan ske.”

Inom en timme vet vi vad som hände, vad som orsakade smällen som vi kände.
Centrum har träffats av flera förlupna granater, avfyrade av endera sidans soldater.
På ”Fredsgatan” var det en anställd på Röda Korset som dog, och lite längre bort slog,
Granaterna genom taket på ett hus. I en bussdepå hade allt förvandlats till grus,
Om den träffats av något annat än en blindgångare. Nu förstördes lyckligtvis inte mer än en stötfångare.

Det är en dag då döden för alla är närmre. Några har skjutits till gränsen, den främre.
Pappan till Katjas vän, skulle ut och köpa cigaretter, men kom sen
Inte tillbaka, och nu måste hela familjen vaka,
Be och hoppas, vid en sjukhussäng, i en stad där det inte verkar bli som någon hade hoppats.

När kriget gör liven spröda, skyddar sig människor för inte leva som döda.
De gör det på många sätt, att spela pingis upptäcker jag är ett.
Det står två enkla bord vid strandpromenaden, ett gratisalternativ mitt i miljonstaden.

”Vi har inte fått pensioner sen i april, men det ska mera till,
För att vi ska sluta spela. Vi spelar på vintern, inte hela,
Men så länge det inte snöar.” Han pekar på vattnet utan öar.
”Där slog det ner en granat och där, och där, och där… Men det är som det är.”

I ett land där pensionärens liv är hårt, och i en tid då så mycket är svårt,
Strålar de av hälsa och innan jag går ber de mig att hälsa,
På snart igen. Vid deras bord finns det alltid plats för ytterligare en.

Antagligen är fysisk rörelse i sig nödvändigt, för alla dem som annars bara ser lägenheten invändigt.
Längs vattnet joggas det också försiktigt. Hur vanligt det var förut vet jag inte riktigt.
Däremot är det ganska säkert att, de psykiska och fysiska effekterna blir allvarligare för varje sömnlös natt.
För att inte bli galen, har Katja vant sig vid en,
Svart humor som, handlar om, det som,
Smärtar allra mest, om vännens pappa, säger hon utan en min eller gest,

”Så du ser att det är sant att rökning dödar…”

[1] Град (Grad = hagel) och Ураган (Uragan = orkan) är två av de artillerisystem som används i kriget.

 

Bom Bom Bom – Donetsk 2/10 2014

När jag vaknar är huset fortfarande tyst, alla sover och ingen säger ett knyst.
Jag smyger till toaletten. Innan jag är tillbaka har de åter inlett den,
Beskjutning , som med korta, nattliga uppehåll ständigt pågår. Ytterligare en timme går,
Och jag hör receptionistens röst. Det är tydligt att hon söker tröst,
Från någon i telefon. Snart står jag i korridoren som ett fån.
Duscharna är alla upptagna. Hon kommer gående med axlarna högt uppdragna.
Hon gråter så hon skakar, jag frågar och hon stakar,
Fram sitt svar. Det är fyra milismän som har, kommit med en automatkarbin var.

”Gjorde de dig nått? Är de kvar eller har de gått?”

Bom Bom Bom

Utifrån hörs smällarna igen. ”Är det de som gett dig den?”
Jag pekar på hennes blåtira. Hennes mun blir ett skratt som om det fanns något att fira.
”Min dotter gav mig den.” Det låter faktiskt sant och visar sig sen,
faktiskt kunna vara det. Kanske var det bara det,
Att hon inte kan, vill vänja sig vid de beväpnade. Ja, kanske vore det farligaste om vi inte häpnade.

”Jag vill bara uppfostra min dotter i lugn och ro. Kommer jag någonsin mer få det tro?”

Bom Bom Bom

Jag knackar på försiktigt. Vill absolut inte likna det som smäller på riktigt.
Sen igår är skolorna öppna igen. Ja, alla utom den,
Som blev beskjuten förstås. Innan den här dörren öppnas måste en kedja kopplas loss.

”Unge man! Vad vill du?” ”Jag är en lärare från Sverige och nu…”

Dörren stängs återigen. Jag väntar en halv minut sen,
Syns hon igen i glipan närmast karmen. Hon trycker bort armen
Med min ackreditering, till synes övertygad om att det är en falsifiering.
Allt talar nu för att det inte kommer att gå. Jag hade så gärna pratat med någon av lärarna för att förstå,
Deras stora utmaningar, och hur de gör med de uppmaningar,
Som nu kommer att göra om kursplanen. Förstå hur planen,
Ser ut för dem som nu återvänder. Förstå vad som händer,
När en hel skola, en stad, gått igenom något som liknar vad,
Som hänt här. Jag har uppenbarligen varit för ivrig och när,
Jag efter ett besök hos rektorn är på väg bort, ropar någon efter mig ilsket och kort:

”Varför bombar era polacker oss?”

Bom Bom Bom

Ja, vad svarar jag på det? Att polackerna inte är våra så det,
Åtminstone blir klart? Eller att jag inte valt någon stridande part?

Bom Bom Bom

Ovanför husen sträcker sig rökplymen mot oss, överst har några tussar slitit sig loss,
Och liknar mest de lätta molnen, som under sommarnätter sveper förbi månen.
Närmare roten är röken svart och intensiv, branden måste vara massiv.
Överallt stannar människor upp. Vi blir snabbt en liten grupp,
Och så ännu en, och ännu en, vi är nu en,
Rad med solrosor som, vänder sig om,
Inte med solens rörelser, utan med röken som vi ser.
För en stund pratar alla också med alla. Människor här kan förefalla kalla,
Men det är förståeligt att det är färre som vill tala med främlingar här, än på platser där,
Den potentiella kostnaden inte alls är lika stor. Medan röken sveper in staden i sitt flor,
Gör människor sina ärenden. Vid tågstationen är varenda en,
Till synes omedveten om, att det en bit bort pågår ett krig som,
Såväl syns, som hörs, som känns, med granater som inte erkänner någon gräns.
Två unga tjejer matar duvor, tre butiksantällda rättar till sina förkläden, tar på sina luvor,
Och ställer sig utanför affärens dörr, röker och skämtar som om allt var som förr.

BOM BOM BOM

I en utbränd marknadslänga, har de använt ett bås för att slänga,
Undan all bråte efter explosionen. Ett par försäljare har dragit nytta av situationen.
I trådbussen på väg tillbaka, är det idel pensionärer, någon med en brödkaka,
I famnen, en annan med namnen,
På kände designers på påsen. Det är långt ifrån bara åldern som skiljer dem från de som går på sen.

I centrum träffar jag Katja och hennes mamma, i stan är människorna få, men vi är inte ensamma,
Vi gömmer oss för höstkylan på en restaurang, en känd pizzakedja med designat möblemang.
I den här lilla världen finns ingen haubits eller grad, här är vi i en vanlig stad.

Bom Bom Bom Bom

Här dunkar bara popmusiken, och den får för idag slutrepliken.

IMAG0020

IMAG0025

IMAG0026

IMAG0032

IMAG0034

IMAG0035

”Stjastlivogo puti!” – Kramatorsk/Donetsk 2/10 2014

”Stjastlivogo puti”[1]

Vi har inte hunnit mer än ett par kilometer när, de stoppar oss och kollar vilka vi är.
Det är något med soldaten som ställer upp oss en och en, som om hjälmen bär honom snarare än han som bär den.
Det ser ut att ta slut redan långt innan den nya gränsen, men lösenordet shvedskij pisatel[2] ger sen,
Exakt samma lyckönskning som vid tidigare vägspärrar. Det känns mest som en order från bättre dekorerade herrar.

Vi åker på vägar som blir allt smalare. Hösten har gjort morgnarna svalare,
För mig namnlösa buskar och träd lyser gula, solrosorna är torra, bruna, fula.Fulla med frön som bara fåglar samlar in. Känns som jag famlar i n-
Atten, När vi åker förbi nästa åker och jag ser att en,
Traktor tar hand om årets skörd, och inser att den trots allt pågår ostörd.
Jag förstår inte krigets effekter. Det har ju så många aspekter.
Tänker på Katja, som för trettiosex timmar sen sa,
Vi hörs snart igen. Men nu svarar hon ingenstans, min vän.
Är jag oroligast för min egen skull eller för hennes? Hur värderas liv, en ukrainares, en svennes?

Granskar mina medpassagerare. Det här är inga investerare, juvelerare eller aktieplanerare.
Det här är människor som inte lägre har råd, inte ork att vänta på att kriget ska tömma sina ammunitionsförråd.
I gången tultar två som nyss lärt sig gå. I allt två hopp att vila ögonen på.

Bussen verkar nu bredare än vägen. Vi byter säten och lägen,
När solen återigen byter sida. Vi hör grenar skrapa, ser löven gnida,
Sig mot rutan, stressen förutan, skulle vi utan,
Svårigheter glida in i hösten och dvalan. Det är på botten av en grund dal han,
Busschauffören, vänder och gör en, u-sväng och enligt nyheterna dör en,
Man av en felriktad granat. Han betalar för misstaget som tillhör en soldat, och än mer dem som byggde hans apparat.

Skyltarnas trettiotvå kilometer har blivit fyrtionio. Omvägar och vägspärrar har blivit legio.
Men de här är av en annan sort, kanske hör de hemma längre bort.
Rånarluvor täcker deras ansikten, rött ljus kommer antagligen ur deras sikten.
De saknar beteckningar för rank och nation. Är det här nazisternas pluton?
Vi vinkas förbi och vid nästa spärr sover soldaterna. Antagligen måste de vila från olaterna,
Som kriget brukar föra med sig. Vid DNR[3]:s första post förutsätter jag att de kommer köra med mig.
Det är uppenbarligen en milis som snabbt rafsats ihop, med gamla vapen och brokiga kläder är de en udda hop.
Sanktgöransband och novorussiska flaggor är deras enda emblem, men de släpper förbi mig utan problem.

Busstationen ser ut som de hundratals andra jag sett. Det finns få tydliga spår på det som skett.
Jag frågar om vägen, men har, ingen chans att höra något svar.
Ljudet av larvfötter mot asfalt, överröstar alla och allt.Norr om stan är mullret ett annat, för sex personer på en annan hållplats har tiden stannat.

[1] счастливого пути = trevlig resa
[2] шведский писатель = svensk författare
[3] Донецкая Hародная Резьпублика = Folkrepubliken Donetsk

 

 

Går det att få granaterna att tystna? – Kramatorsk 29/9 2014

Går det att få granaterna att tystna? Går det att förstå bara genom att lyssna?
Går det att göra skillnad genom att berätta vidare? Går det att vara en vittnesmålsspridare?

Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte…

Det finns så många röster som inte för höras, berättelser som får strupen att snöras,
Ihop, magen att värka, som får världen att verka,
Vara en plats av ändlös ondska, som får hoppet om att allt ändå ska,
Bli bättre att vakna. Någonstans här finns också sanningen, den nakna.

Det här är tre personliga berättelser. Ni får dem utan andra rättelser
Än rimmen och översättningen. De är från den enda sysselsättningen
Som kvarstod för dem som hade flytt, till det vandrarhem som bytt
Skepnad och blivit tillfälligt hem. Runt köksbordet pratade vi i timmar, tre, fyra, fem.
Lika många dagar i rad. Och det här är alltså vad, de sa:

”Jag är här för att leta efter min son. Jag har varit hos allt ifrån,
Hans officerare, till ansvariga och sekreterare
I alla möjliga myndigheter, visat hans foto, gång på gång sagt vad han heter,
Skrikit att det är min rätt som mamma att få veta, men inget har hjälpt och jag fortsätter att leta.
De säger att han gått ut i kriget som frivillig, men jag är inte villig
Att köpa den förklaringen alls, särskilt inte från någon anställd lögnhals.
Det var i höstas när det fortfarande var lugnt, som han tog det beslut som var tungt
Att bära redan då. Jag tyckte ju inte att jag hade uppfostrat honom så.
Men att vara soldat i fredstid är en sak, att vara med och skjuta mot sin mammas tak,
Är en helt annan. Alla tar sig för hjärtat, för pannan
När jag berättar som det verkligen var, men i kriget är det ju ingen som tar
Hänsyn till vänner och familjeband. Och hans hand,
Kan därför ha varit den som avfyrade, de raketer som äventyrade
Livet på mig, hans mamma, och alla de vänner som bodde i samma
Stad, men nu vill jag bara veta vad,
Som har hänt med min lilla kille. Kanske var det så att han till slut inte ville
Och att de därför sköt honom på plats… Kan de verkligen förvägra oss en gravplats?”

Hon visar hans sista statusuppdatering, en känslofull men inte helt rumsren formulering:

”Varför ligger soldaten? Han har inte dött av en kula. Han är bara så fucking trött på allt det fula.”

Sen en och en halv månad vet ingen något mer, förutom att det på samma lista finns fyrahundra fler.

Tjugotvåårige Artiom, börjar med att berätta om, ett annat krig som, tvingade honom,
Att fly till Ukraina, för slippa se sina,
Föräldrar fängslade för att pappan vägrade ta till vapen, vägrade att delta i dårskapen
Under kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien. Och nu är han alltså på flykt igen.

”Jag håller varken på Porosjenko eller Putin Vladimir. Ja prosto khotju mir[1].”

V:s ögon är blodsprängda, framtidsplanerna bortsprängda.
När han börjar berätta är rösten bitter och besviken, av alla har han blivit sviken.

”Vi är från Gorlovka, på ukrainska Horlivka.
Det här är första gången på veckor, månader som, jag kan slappna av, även om
Ljudet från spårvagnen fortfarande får mig att rycka till, och jag förflyttas till
De långa nätterna i lägenheten, där haglet[2] slog ner överallt i närheten.
De kallar det så vet du, artilleriet som jobbar tjugofyrasju.
Runt vår stad har ukrainska armén nästan slagit en ring, och deras raketer undkommer ingen, ingenting
Vi hann inte gömma oss. När helvetet brakade loss
Låg vi kvar i köket, och bad för att överleva mordförsöket.
Vi hade varken vatten eller el, trots att ingen av oss hade gjort något fel.
Men det kanske värsta är, att inga journalister, inte här, inte där,
Berättar om vad vi råkat ut för. Någon enstaka har skrivit att vi dör,
Men inte att det är den ukrainska arméns taktik, som slagit sin spik,
I Gorlovkas kista. Är vi för obetydliga och trista?
Är vi inte användbara i någons agenda? Och vad måste i så fall hända,
För att vi till slut ska uppmärksammas?”

Vi dricker ännu en kopp te tillsammans…

[1] я просто хочу мир = Jag vill bara ha fred.
[2] De vanligaste artilleripjäserna kallas Grad vilket är ryska för just hagel.

Asfalt och böcker

På de stora reklamtavlorna i Ukraina syns diverse patriotiska budskap. En del är nästan vettiga (om ett enat land) och andra bara militaristiska (om plikten att bli soldat i armén eller i något frivilligförband). Men så finns det också de där andra budskapen. I Kiev var asfalten på strategiska platser så som gångvägen mellan universitetet och tunnelbanan och ytan strax intill ett övergångsställe på en av huvudgatorna fylld med antimilitaristiska citat. Ett urval bilder med översättningar finns nedan.

Nedan finns också något om de spår kriget har satt i människors läsvanor. På bokmarknaden i Lviv var två författare närvarande på ett sätt som de inte har varit förut. Utspridda på presenningar och enkla bord fanns en handfull exemplar av Hitlers ”Mein kampf”. Inte så peppigt i en del av landet där fascistiska rörelser vuxit sig starka. Mer uppmuntrande var mängder av böcker skrivna av Erich Maria Remarque – en av världens främsta antimilitaristiska författare. I Sverige är det få som har läst annat än ”På Västfronten intet nytt”. Bara på den här marknaden fanns det sju titlar översatta till ryska.

Pelle

IMAG0299

”Det här kriget kommer att sätta stopp för alla krig. Det kommer nästa också att göra.”

IMAG0313

”Någon gång kommer ett krig att tillkännages utan att någon kommer.”

IMAG0320

”Krigets konsekvenser kommer alltid att vara allmän katastrof och moraliskt förfall.”

IMAG0315

”Ingen behöver egentligen kriget, men många behöver hatet.”

Krigets första offer...

”Krigets första offer är sanningen.”

IMAG0322IMAG0324

Ksenija med Remarques ”Triumfbågen”.

På tåget mellan Kiev och Kharkiv hamnade jag bredvid Ksenija. Som student från Lugansk har hon under det senaste året haft alltför många anledningar att fundera över krigets orsaker och konsekvenser. Slitna exemplar av Remarques böcker går därför nu runt bland hennes vänner.

”Om Remarque hade levat nu hade han antagligen skrivit väldigt annorlunda om kriget här. Mer inifrån, mer från vanliga människors perspektiv. Inte bara för politikens skull så som det är nu.”

”Så varför finns det ingen som skriver så?”

”Ärligt talat vet jag inte. Jag hade gärna sett att det hade funnits, men av någon anledning gör det inte det.”

”Remarque betraktades i Tyskland av många som en förrädare eftersom han skrev om det egna landets misstag. Ibland tror jag att det har med det att göra.”

”Så är det nog. Kanske blir det bättre. Om fredsavtalet nu håller. Jag tror det kan bli lättare att prata om kriget när det är över.”

 

 

”Jag har typ gett upp mina försök att förstå vad som händer” – Kharkiv 26/9 2014

”Jag har typ gett upp mina försök att förstå vad som händer”

Fick ett mejl från en vän igår, inte om hur han mår, utan om att det inte går,
Att förstå vad som händer i Ukra-ina, eller åtminstone att han gett upp sina
Försök, för varje gång det dök, upp en uppgift i krigets hets och rök
Som gick att hålla fast vid, visade det sig efter en tid,
Alltid kunna vara precis tvärtom. Det här är något som
Många antagligen känner igen sig i, vi vill veta men är ej i
Regionen, området, landet och kan, orkar, hinner inte rensa bland det
Som är propaganda och det som skrivits i en annan anda.

Ännu svårare blir det när, det som verkligen är
Propaganda, ligger nära sanningen, när sammanblandningen
Avsiktligen blir total, och vi till slut bara orkar se siffror och tal,
Siffror för hur många som dött, hur många som blött,
Fått sina ben bortsprängda, sina armar eldfängda,
Siffror för hur många som tvingats fly, och lämna sina hem, sin stad, sin by
För hur många soldater som kallats in, hur många som kallat sin
Granne vän, men, sen, nu, inte längre kan vara den
Som den en gång var. Och när det är bara siffror kvar
Har militarismen vunnit. Lyckligtvis har vi inte hunnit
Riktigt dit än, och det här är en,
Rapport som vill ta upp en annan sida, lyssna, se, vrida
och vända, på varenda,
berättelse och argument, för att förstå vad som hänt
Varför det har blivit, som det har blivit, och om det fredsavtal som de skrivit
Kommer att hålla, eller om det finns andra lösningar för att få dem att avhålla
Sig från våldsamheter och från de grymheter som fyllt våra nyheter.
Det jag berättar här, bygger på den senaste veckans arbete där
Jag lyssnat på människor som, av egna erfarenheter vet något om,
Hur det gick till, innan och efter kriget startade i april
Studenter som deltog på Majdan, flyktingar som knappt hann
Ta sig bort från Donetsk förrän, deras hem blev mål för en,
Attack med granater och raketer, officerare som ser likheter
Med nazisternas tidigare annektering, personer som ogillar landets fixering
Vid militära medel, många som hoppas kunna förändra med sin röstsedel
Och många som inte längre tror att det går, journalister som får
Allt att likna en FSB-operation från början till slut. Och de som går lika hårt ut
Med sin slutsats att allt är en fascistisk kupp, och så de som står upp
Och vågar kritisera sina egna led, som i de fredsmarscher med
Tusentals deltagare i Ukraina och Ryssland. Det är alltså bland
Annat de här vittnesmålen, jag använder för att få en,
Bättre överblick, en djupare förståelse. Men det är en riktig förebråelse
Att en dryg vecka, knappast kan räcka. För att täcka
En så komplicerad konflikt, behövs minst en månad per distrikt.
Det här är alltså ett preliminärt resultat, men med ett uppenbart
På plats-perspektiv. För att vara effektiv
Måste jag komma igång någon gång, annars blir dikten för lång, även som följetong
Här kommer tre frågor, färre svar, tyvärr uppträder de inte i par

Ett. Vilka strider i Donbassområdet? Och vem betalar då det
Stora antal ryssar och andra nationaliteter, som krigar i snabbt sammansatta enheter
På båda sidor av konflikt-en. Svenska nazistens Azov är inte så lite likt en
Av de fascistiska frivilligbataljoner, som matade Hitlers kanoner,
Aidar är en oligarkdriven milis, som köpts för ett okänt pris,
På separatisterna sida är femton till åttio procent, utlänningar som någon eller något sänt,
Kanske, kanske är övertygelsen deras egen. Om ryska styrkor är Putin förtegen.
Nato och Ukraina räknar dem i tusental, men att helt tro på dem är ett val,
Jag inte är beredd att göra, minns alltför väl hur lögnen om kärnvapen användes för att möjliggöra,
Ett av de blodigaste krigen under min livstid. En uppgift att fästa större trovärdighet vid,
Är den från de ryska soldatmödrarna som, är helt övertygade om,
Att ryska soldater beordrats ut, och på det kräver ett omedelbart slut.

Två. Också i västra Ukraina blev myndigheter ockuperade, men då agerade
Ukrainska staten och väst helt annorlunda. Varför valde de då att blunda
För att sen i öst svara med militära metoder? I det ligger en förklaring till de floder
Av blod som sen blev resultatet, av att det blossande hatet
Fick fritt spelrum. Kalla mig gärna dum,
Men är det inte märkligt att, efter månader av dödande dag och natt
Sitter de nu likväl i förhandlingar, som hade kunnat genomföras innan krigshandlingar
Förstört livet för miljoner, och skapat okontrollerbara militära fraktioner?

Tre. Varför tog Ryssland Krim? Hokuspokus, simsalabim
Så var en hel halvö rysk. Många liknar det vid den annektering som var tysk.
Det är en inte särskilt träffande parallell. Av allt var just det här ingen skräll,
En av få saker som för mig inte kom oväntat, men så finns det också inpräntat
I mina tankar hur militarismen funkar. Det är för baser dess hjärta dunkar.
Släpp Tyskland och se i stället Kosovo, så har ni ett bättre exempel på
Varför det blev som det blev, när vi folkrätten avskrev.
Utan stöd från FN bombade Nato Jugoslavien, som väntat var det många som gav igen
På minoriteterna och skyddet för civila, blev en ursäkt för mobila
Förband att rensa bort, dem som inte var av rätt etnisk sort.
Men inte bara förvärrade Nato konflikten, för här överträffar verkligheten dikten
De såg till att Kosovo blev sitt eget, så att de skulle få sitt eget
Territorium för att förbereda nästa slag. För vad finns där idag?
En av Natos största baser i Europa. Om det här borde vi vara ute på gator och ropa
Inget av det här gör Rysslands handlande rätt, men för oss som har sett
Utvecklingen under en längre period, var det uppenbart att för mycket stod
På spel, när en så stor andel, ja kanske svartahavsflottan som hel-
Het finns där, och det här är, som det alltid är, när
Militarismen står för logiken. Vi måste få bort mystiken
Som säger att det handlar om humanitära mål. För först när vi lyckats slå hål
På den myten, kan vi på allvar fundera över byten
Av system, för lösandet av våra gemensamma problem.

För många handlar det här om drömmar. Och det är här mitt hjärta verkligen ömmar.
Som alla andra vill människor här, ha en framtid där,
Livet är både tryggare och friare, och med både Ryssland och EU som friare
Är det många som bygger drömslott, utan koppling till den lott
Som tillfallit pensionärer i Lettland, eller oppositionella i deras norra grannland.
Oavsett vad som händer, är det alltför stor risk att drömmarna vänder
Och blir en bitter besvikelse. Men här är det slut på min utvikelse.

För att ändå lämna dig pepp, och utan uppgivet hängande läpp,
Har jag på hemsidan samlat, sånt som jag snubblat över, ramlat
På. Det är asfaltens antimilitarism och exempel på aktivism,
Och så en del om vilka böcker som blivit populära. Här har vi kanske en del att lära.
Så till den vän jag berättade om först, ge inte upp, låt oss tillsammans stilla vår törst
Efter kunskap, och vänskap, med andra som står för fredens budskap.

Är ditt hjärta varmt eller kallt? – Gdansk 17/9 2014

Det här är en av alla de berättelser, som vi sällan ser, för de så många gånger fler,
Historierna från blodiga fält, där stridsvagnar vält, fram och bomber smält,
I kilogram, ton, för, att lösa konflikter så som militarismen gör,
Det vill säga inte alls. Åt något annat vill jag ge hals.

Det här är berättelsen om, några hundra arbetare som,
Tände gnistan som fällde ett imperium, och med det gav rum
För viktiga värden, som hela världen,
Borde tacka för, jag kan knappast snacka för,
Polackerna, en enda polack, men kanske kan jag visa varför det är skitsnack,
Att upprustning ger fred, eller kan skapas med,
Hjälp av invasioner och militär. Det här är,
Berättelsen om hur det mod, ser ut som stoppar blod-
Badet, för bara om vi vet, va det,
Var som hände, kan vi undkomma det elände,
Vi skapat, när vi sällskapat
Med militarism för vår säkerhet. När det enda som med säkerhet
Kommer från det är det motsatta. Här var alltså arbetarna ansatta
Av både sin egen kommunistiska diktatur, och det tryck som kom ur,
Sovjetunionens makt, över alla i den pakt
Som kallades Warszawa, och som va
Natos motsvarighet i öst, att en av två nu är borta är en klen tröst,
Deras överordnade krav var, att de skulle få ha sitt oberoende fack kvar,
Och rätten att strejka när, arbetsförhållandena är
På väg att ändras, eller inte förändras
Snabbt nog. Det tog
Dem tio år att bygga en organisation, med inspiration, information
Om, från, tidigare kamper, så året när Per,
Pelle, jag, föddes i norr, släppte de svetslågor och borr,
Gick på strejk i sitt eget skeppsvarv, för att till sina barn i arv,
Lämna något som verkligen räknades, då räknades
De bara i hundratal, som gjort ett val,
Som fick myndigheterna att kalla dem förrädare, och få att se dem som sina företrädare
Men tiden var med dem, redan inne på dag fem,
Hade strejken spritt sig, och även de i politikens mitt, säg
Liberaler, sympatiserade med, dem som de annars gjort till sed
Att försöka hålla på avstånd. Det var ett tillstånd
Som hade kunnat sluta blodigt, om inte strejkarna så tålmodigt
Sett till att hålla tillbaka vål-det, i fabrikerna hade de koll, det
Var deras skydd mot infiltratörer och regimens provokatörer
Som inget hellre ville, än att med sin dille
För makten, öka takten
På polisens marscherande, så att deras eget orerande
Om strejken som ett hot mot säkerheten, skulle kunna maskera grymheten
I deras repression och lögnerna i pressens fiktion
Det tog ytterligare ett par veckor så, strejkade en halv miljon arbetare på,
Trehundrasjuttio fabriker över hela landet, ännu en tid och de vann det
De hade varit ute efter, det var rättigheter
Som fem dagars arbetsvecka, och möjligheten att strejka när det fick räcka.
Efter ytterligare ett decennium, kom den händelse som präglade slutet av föregående millenium
Den kommunistiska regimen föll, och efter det höll
Sovjetunionen bara ytterligare några år, och det är det här vi inte får,
Glömma, det som de inte får tillåtas gömma.
Vår ärkefiende under hela kalla kriget, den som tvingade fram gediget
Stöd till vapenindustrin och en enorm krigsmaskin,
Besegrades inte med vapen och soldater, utan av kamrater
Som inte längre ställde upp på kommunismens hycklande. Det var stridsvagnar mot cyklande
Attackflyg mot ickevåldsverktyg,
Kall militarism mot glödande idealism,
Vi vet alla vilka som vann, men tyvärr hann
Vi aldrig fatta ett det var ett krig som äntligen tog slut, ett hat som till sist dog ut
Femtio år av krig var över, det är sorgligt att vi behöver
Påminnas om att andra världskriget inte blev fred, utan omedelbart fortsatte med
Ett kallt krig som oftast var varmt, särskilt i länder där det var armt
För det är först när militarismen utmanas på riktigt, vi kan göra något viktigt
För andra, för varandra
Nej, vi hann inte förstå vad som hänt, vilket hopp som tänts
Förrän det var dags för utvidgning av Nato, och när människor sa No to
Another war on terror, the iraqi error
Var det redan sent, det enorma motståndet för klent
Mot den krigsapparat, som med sitt vanliga prat
Om stabilitet och andras ondska, kunde, kommer, ska
Göra om det igen och igen, tills vi på allvar ifrågasätter vem som är vår vän
Och vem som är vår fiende, jag konstaterar med ett leende
Hur många som vill credda sig för kampen när de har vunnit, hur apartheid knappt hunnit
Avskaffas förrän alla var på Mandelas sida, kondoleanserna var nästan morbida.
Men det är nog så det funkar, det är de vars hjärtan dunkar, och de som hellre lunkar
På i sina vanliga spår, som pessimistiskt spår, att det inte går och gärna påstår, att vi inte får
Ändra ett fungerande system, alldeles oavsett hur många problem,
Det egentligen innebär. Det här är,
Sorgligare än allt. Du måste bestämma dig. Är ditt hjärta varmt eller kallt?

Det är inte du, det är jag… – Nynäshamn/Gdansk 15/9 2014

Det är inte du det är jag…

Det här kommer kanske som en chock, men jag har funderat länge, och
Det var när vi gick och lade oss i natt, som jag till slut insåg att,
Vi inte längre är vad vi har varit, ett sår har djupnat och blivit varigt
Du vet att jag länge har stört mig på, det här med militären och så,
Och nu när en så stor del av dig, plötsligt har visat sig,
Välja militarismen före allt annat, gör det ont något alldeles förbannat
Jag tröstar mig med att du inte förstod ditt val, att du lurats av Jimmies tal,
Att du inte löst den ekvation, där hyllandet av en etnisk nation,
Plus ett stort mått rasism, gammal vanlig sexism, snart summeras till fascism
Och att vi i den alla är dömda i våldets spiral. Det här är ofredens grundval
Militarismen behöver rasismen, för att motivera sina krig, för den
Som ser och tror, att alla är lika kommer aldrig skjuta på sin bror
Det finns många sätt att dela in i vi och dom, men rasismen är den metod som,
Historiskt visat sig mest effektiv. I ett etniskt kollektiv, med marschmusik som ledmotiv
Kan militära stordåd uträttas, freden avsättas, och sanningen slutligen avrättas.
För sanningen är den, att vi har mer gemensamt med en del av de män,
Kvinnor, människor, som, vi lär oss kalla dom,
Än med de som utsetts till våra egna. Med den här delen av dig görs våra tankar livegna
Under tyngden av normer och normalitet, där män ska vara de som skyddar och vet,
Precis vad som ska göras, för att se till att gruppens kvinnor inte kan röras,
Av smutsiga fingrar, av otrogna som slingrar,
Sig in i deras tankar, så att det till slut är för dem deras svaga hjärtan bankar,
Att skydda betyder att få sina händer blodiga, även om det händer att modiga,
Vågar se sig själva i en annan och, motstå de brunas hot och pock,
Kommer de nu att bli alltmer ensamma, för en stor del av dig har gett röst för att samma
Ödesdigra militarism som förr, ska släppas in genom din innersta dörr,

Men det är inte du det är jag…

Det är jag som för stunden inte längre kan, bortse från den minoritet som vann
Just nu överskuggar den allt det vackra i dig, och jag tänker mig,
Att vi mår bäst av en paus, tid att reda upp det tankekaos,
Natten lämnat i mitt sinne, jag har i färskt minne
Hur sådana pauser tidigare, gjort mig till en krigare
Inte för dina gränser, eller diverse statliga existenser,
Utan för allt det där som du egentligen är, människorna, skogen, friheten, där
Vi tillåts vara, mer än bara, en vara
I en marknad för välfärd, i vinstintressenas värld
En krigare inte med vapen hand, redo att döda för sitt land
Utan med den förunderliga glöd, som inte ser en vinst i en annans död

Det är inte du det är jag…

Man jag vill ändå att du ska få höra, att du inte alls måste göra,
Dig till, för att vara som du tror att andra vill,
Att du ska vara, eller som de är bara,
Du behöver inte hålla igen på din solidaritet, för att anpassa dig till en dansk hårdhet
Du behöver inte tona ner din jämställdhet, för att bli lik EU som helhet
Du behöver inte skära i arbetsrätten, för att bli som den amerikanske jätten
Du behöver inte satsa mer på militärt försvar, för på kriget är krig inget svar

Men det är inte du det är jag…

Det är jag som har glömt att förklara vad jag älskar, jag som höll tyst när det mörka i dig skar
Ner på det som var vårt gemensamt, jag tyckte det var trist och ledsamt,
Men lyssnade hellre på dem som sa, ”låt det va, tänk på dig själv”, jaha
Jag förstår att jag hade fel, men vet inte vad jag ska göra för att få dig hel, igen
Så att du sen, kan bli den vän,
Till världens fattiga och svaga, som du var det år du förbjöd aga,
Då när du förhandlade om nedrustning, av krigsmakter, och upprustning för dem som av makter,
Utanför sin egen kontroll, fått roll,
Som världens försummade, då när du så mycket mer sällan tummade
På moralen, då löften var mer än en oral en-
Titet, som alla vet, är ord av falskhet

Men det är inte du det är jag…

Och nu lämnar jag dig, bakom mig
Inte för att jag vill, utan för att jag måste till
Platser där jag kan betrakta dig, mig, oss genom ögonen på dem som slåss
För det som vi redan har, har haft, och kanske smittas av den kraft
Som finns i människor som riskerar allt, för att komma till ett land, mörkt och kallt
För mig är insatsen mindre, den är du och det av mitt inre
Som alltid kallat dig hem, även när de var fem
Procent. Efter allt som hänt,
Kommer jag att fortsätta göra det, och nu har du fått höra det.

Kanske är det inte bara jag…

 

 

Det är något jag vill säga dig Jan – Brandbergen 9/9 2014

Jag har något att säga dig Jan

Också här syns du och valrörelsen, vi välkomnar den, dig, men, sen
Efter valet om en vecka, verkar ni tycka, att det kan räcka
Med uppmärksamhet för miljonprogrammet, för när väl stridsdammet,
Lagt sig, är alla de som sagt sig, vilja dela med sig av sin makt, säg
Genom att skydda arbetarnas rättigheter, nymoderater, såssar och allt vad de heter
Alldeles som bortblåsta, ni lämnar valstugorna låsta och de som trodde blåsta
Men det är inte om politikers förakt för orten, eller hur ni spelar bort klasskorten
Jag vill prata med dig, men någon har sagt mig, att en ska börja med att presentera sig
Alltså lärare sen ett decennium, i skolan sen föregående millenium,
Har i många år vigt mitt liv åt undervisning, och vill här ge dig en fingervisning
Om vad dina åtta år som skolminister, inneburit för oss kunskapsaktivister
Det tog förvånansvärt länge innan jag förstod, var du stod
Och vad du egentligen ville, kanske var jag i det här inget snille
Eller helt enkelt för fokuserad på min uppgift, att neutralisera okunskapens gift
Men nu har jag förstått, varför det har gått som det har gått
Och det beror på dig…

Det räcker att läsa ditt CV, Militärhögskolan nittitre och Infanteriets stridsskola innan dé
Krigshögskolans allmänna kurs, först av allt Infanteriets högskolekurs
Efter och under utbildningen, har ditt bidrag till folkbildningen
Bestått av att lära värnpliktiga marschera, och på sin höjd dödade addera
Du har inte en enda civil högskolepoäng, har aldrig jobbat utanför ditt militära gäng
Hur skulle du kunna göra annat, än att se på skolan som om tiden stannat?
Och försöka få den att efterlikna din älskade militär, oavsett hur mycket dina beslut tär,
På lärare, kuratorer, elever, ja, på alla oss som lever
I det som kallas verkligheten, och där ingen vill tvingas göra honnör för överhögheten
I vartenda beslut försöker du koncentrera makten till toppen, förslagen om ordningsbetyg var droppen
Som till slut fick poletten att trilla ner, och nu säger jag från många av oss, vi vill inte mer
Vi vill inte se hur du tar makt från elever och ger till lärare, förklarar att bara några är riktiga kunskapsbärare
Kallar dem förstelärare eller furirer, vet att dem lätt blir ledningens kurier,
Låter rektorerna sen slå ner på kritiker, ber dem byta skola eller bli politiker
Kallar det ett givande och ett tagande och du fortsätter enligt ett enda antagande
Att en statlig skola med dig som överbefälhavare, skulle vara sanningens och kunskapens innehavare
Att följden av det här är elever som mår allt sämre, ett kunskapsfall som är bland de främre, en kollaps som kommer närmre
Verkar du märkligt obrydd av. Att det är mer än lönen som gör en slav
Har du inte insett, trots att i princip hälften yrket övergett

Att liberaler dansar efter en så konservativ pipa, är för mig inte helt lätt att begripa
Men det jag verkligen inte kan fatta, är hur du genomgående står för det motsatta
Skola, utbildning och feminism, framstår som viktiga i din version av liberalism
Du säger:

”Skolan är ett viktigt område. Bland annat vill vi bekämpa det grova språkbruket som kränker tjejer och kvinnliga lärare.”

På kaserngården skrek du ”ludermässig” inte en gång eller två, utan som den vanligaste beskrivningen på,
Soldater som inte levde upp till dina krav, i ditt system är kanske F rätt bokstav
För att undvika detta misslyckande, bör soldaterna enligt ditt tyckande,

”Gå ut i skogen och runka upp stridskuken ordentligt!”

Och det här var faktiskt ett citat, och för mig är det nu alldeles uppenbart
Att du inte har i skolan att göra, att din ordning är en röra
Av auktoritära och militära principer, att de metoder som du tillgriper
Tillhör ett århundrade, då auktoriteter blev beundrade, och den som undrade
Blev hånad för att den inte visste, och alternativen finns visst det
Vi har både en Gustav och en Rosanna, men det är dags för mig att stanna
Jag har sagt mitt och önskar av hela mitt hjärta att du snart har gjort ditt
För skolan förtjänar mer, och i riksdagen är vi snart fler.

Men det beror på dig…

Källor:

Citaten är hämtade från ett reportage i DN (http://web.archive.org/web/20070912234139/http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=690404)

Uppgifterna om utbildningsbakgrunden kommer från Wikipedia och regeringens hemsida.Det är något jag vill säga dig Jan