Alla inlägg av admin

Är ditt hjärta varmt eller kallt? – Gdansk 17/9 2014

Det här är en av alla de berättelser, som vi sällan ser, för de så många gånger fler,
Historierna från blodiga fält, där stridsvagnar vält, fram och bomber smält,
I kilogram, ton, för, att lösa konflikter så som militarismen gör,
Det vill säga inte alls. Åt något annat vill jag ge hals.

Det här är berättelsen om, några hundra arbetare som,
Tände gnistan som fällde ett imperium, och med det gav rum
För viktiga värden, som hela världen,
Borde tacka för, jag kan knappast snacka för,
Polackerna, en enda polack, men kanske kan jag visa varför det är skitsnack,
Att upprustning ger fred, eller kan skapas med,
Hjälp av invasioner och militär. Det här är,
Berättelsen om hur det mod, ser ut som stoppar blod-
Badet, för bara om vi vet, va det,
Var som hände, kan vi undkomma det elände,
Vi skapat, när vi sällskapat
Med militarism för vår säkerhet. När det enda som med säkerhet
Kommer från det är det motsatta. Här var alltså arbetarna ansatta
Av både sin egen kommunistiska diktatur, och det tryck som kom ur,
Sovjetunionens makt, över alla i den pakt
Som kallades Warszawa, och som va
Natos motsvarighet i öst, att en av två nu är borta är en klen tröst,
Deras överordnade krav var, att de skulle få ha sitt oberoende fack kvar,
Och rätten att strejka när, arbetsförhållandena är
På väg att ändras, eller inte förändras
Snabbt nog. Det tog
Dem tio år att bygga en organisation, med inspiration, information
Om, från, tidigare kamper, så året när Per,
Pelle, jag, föddes i norr, släppte de svetslågor och borr,
Gick på strejk i sitt eget skeppsvarv, för att till sina barn i arv,
Lämna något som verkligen räknades, då räknades
De bara i hundratal, som gjort ett val,
Som fick myndigheterna att kalla dem förrädare, och få att se dem som sina företrädare
Men tiden var med dem, redan inne på dag fem,
Hade strejken spritt sig, och även de i politikens mitt, säg
Liberaler, sympatiserade med, dem som de annars gjort till sed
Att försöka hålla på avstånd. Det var ett tillstånd
Som hade kunnat sluta blodigt, om inte strejkarna så tålmodigt
Sett till att hålla tillbaka vål-det, i fabrikerna hade de koll, det
Var deras skydd mot infiltratörer och regimens provokatörer
Som inget hellre ville, än att med sin dille
För makten, öka takten
På polisens marscherande, så att deras eget orerande
Om strejken som ett hot mot säkerheten, skulle kunna maskera grymheten
I deras repression och lögnerna i pressens fiktion
Det tog ytterligare ett par veckor så, strejkade en halv miljon arbetare på,
Trehundrasjuttio fabriker över hela landet, ännu en tid och de vann det
De hade varit ute efter, det var rättigheter
Som fem dagars arbetsvecka, och möjligheten att strejka när det fick räcka.
Efter ytterligare ett decennium, kom den händelse som präglade slutet av föregående millenium
Den kommunistiska regimen föll, och efter det höll
Sovjetunionen bara ytterligare några år, och det är det här vi inte får,
Glömma, det som de inte får tillåtas gömma.
Vår ärkefiende under hela kalla kriget, den som tvingade fram gediget
Stöd till vapenindustrin och en enorm krigsmaskin,
Besegrades inte med vapen och soldater, utan av kamrater
Som inte längre ställde upp på kommunismens hycklande. Det var stridsvagnar mot cyklande
Attackflyg mot ickevåldsverktyg,
Kall militarism mot glödande idealism,
Vi vet alla vilka som vann, men tyvärr hann
Vi aldrig fatta ett det var ett krig som äntligen tog slut, ett hat som till sist dog ut
Femtio år av krig var över, det är sorgligt att vi behöver
Påminnas om att andra världskriget inte blev fred, utan omedelbart fortsatte med
Ett kallt krig som oftast var varmt, särskilt i länder där det var armt
För det är först när militarismen utmanas på riktigt, vi kan göra något viktigt
För andra, för varandra
Nej, vi hann inte förstå vad som hänt, vilket hopp som tänts
Förrän det var dags för utvidgning av Nato, och när människor sa No to
Another war on terror, the iraqi error
Var det redan sent, det enorma motståndet för klent
Mot den krigsapparat, som med sitt vanliga prat
Om stabilitet och andras ondska, kunde, kommer, ska
Göra om det igen och igen, tills vi på allvar ifrågasätter vem som är vår vän
Och vem som är vår fiende, jag konstaterar med ett leende
Hur många som vill credda sig för kampen när de har vunnit, hur apartheid knappt hunnit
Avskaffas förrän alla var på Mandelas sida, kondoleanserna var nästan morbida.
Men det är nog så det funkar, det är de vars hjärtan dunkar, och de som hellre lunkar
På i sina vanliga spår, som pessimistiskt spår, att det inte går och gärna påstår, att vi inte får
Ändra ett fungerande system, alldeles oavsett hur många problem,
Det egentligen innebär. Det här är,
Sorgligare än allt. Du måste bestämma dig. Är ditt hjärta varmt eller kallt?

Det är inte du, det är jag… – Nynäshamn/Gdansk 15/9 2014

Det är inte du det är jag…

Det här kommer kanske som en chock, men jag har funderat länge, och
Det var när vi gick och lade oss i natt, som jag till slut insåg att,
Vi inte längre är vad vi har varit, ett sår har djupnat och blivit varigt
Du vet att jag länge har stört mig på, det här med militären och så,
Och nu när en så stor del av dig, plötsligt har visat sig,
Välja militarismen före allt annat, gör det ont något alldeles förbannat
Jag tröstar mig med att du inte förstod ditt val, att du lurats av Jimmies tal,
Att du inte löst den ekvation, där hyllandet av en etnisk nation,
Plus ett stort mått rasism, gammal vanlig sexism, snart summeras till fascism
Och att vi i den alla är dömda i våldets spiral. Det här är ofredens grundval
Militarismen behöver rasismen, för att motivera sina krig, för den
Som ser och tror, att alla är lika kommer aldrig skjuta på sin bror
Det finns många sätt att dela in i vi och dom, men rasismen är den metod som,
Historiskt visat sig mest effektiv. I ett etniskt kollektiv, med marschmusik som ledmotiv
Kan militära stordåd uträttas, freden avsättas, och sanningen slutligen avrättas.
För sanningen är den, att vi har mer gemensamt med en del av de män,
Kvinnor, människor, som, vi lär oss kalla dom,
Än med de som utsetts till våra egna. Med den här delen av dig görs våra tankar livegna
Under tyngden av normer och normalitet, där män ska vara de som skyddar och vet,
Precis vad som ska göras, för att se till att gruppens kvinnor inte kan röras,
Av smutsiga fingrar, av otrogna som slingrar,
Sig in i deras tankar, så att det till slut är för dem deras svaga hjärtan bankar,
Att skydda betyder att få sina händer blodiga, även om det händer att modiga,
Vågar se sig själva i en annan och, motstå de brunas hot och pock,
Kommer de nu att bli alltmer ensamma, för en stor del av dig har gett röst för att samma
Ödesdigra militarism som förr, ska släppas in genom din innersta dörr,

Men det är inte du det är jag…

Det är jag som för stunden inte längre kan, bortse från den minoritet som vann
Just nu överskuggar den allt det vackra i dig, och jag tänker mig,
Att vi mår bäst av en paus, tid att reda upp det tankekaos,
Natten lämnat i mitt sinne, jag har i färskt minne
Hur sådana pauser tidigare, gjort mig till en krigare
Inte för dina gränser, eller diverse statliga existenser,
Utan för allt det där som du egentligen är, människorna, skogen, friheten, där
Vi tillåts vara, mer än bara, en vara
I en marknad för välfärd, i vinstintressenas värld
En krigare inte med vapen hand, redo att döda för sitt land
Utan med den förunderliga glöd, som inte ser en vinst i en annans död

Det är inte du det är jag…

Man jag vill ändå att du ska få höra, att du inte alls måste göra,
Dig till, för att vara som du tror att andra vill,
Att du ska vara, eller som de är bara,
Du behöver inte hålla igen på din solidaritet, för att anpassa dig till en dansk hårdhet
Du behöver inte tona ner din jämställdhet, för att bli lik EU som helhet
Du behöver inte skära i arbetsrätten, för att bli som den amerikanske jätten
Du behöver inte satsa mer på militärt försvar, för på kriget är krig inget svar

Men det är inte du det är jag…

Det är jag som har glömt att förklara vad jag älskar, jag som höll tyst när det mörka i dig skar
Ner på det som var vårt gemensamt, jag tyckte det var trist och ledsamt,
Men lyssnade hellre på dem som sa, ”låt det va, tänk på dig själv”, jaha
Jag förstår att jag hade fel, men vet inte vad jag ska göra för att få dig hel, igen
Så att du sen, kan bli den vän,
Till världens fattiga och svaga, som du var det år du förbjöd aga,
Då när du förhandlade om nedrustning, av krigsmakter, och upprustning för dem som av makter,
Utanför sin egen kontroll, fått roll,
Som världens försummade, då när du så mycket mer sällan tummade
På moralen, då löften var mer än en oral en-
Titet, som alla vet, är ord av falskhet

Men det är inte du det är jag…

Och nu lämnar jag dig, bakom mig
Inte för att jag vill, utan för att jag måste till
Platser där jag kan betrakta dig, mig, oss genom ögonen på dem som slåss
För det som vi redan har, har haft, och kanske smittas av den kraft
Som finns i människor som riskerar allt, för att komma till ett land, mörkt och kallt
För mig är insatsen mindre, den är du och det av mitt inre
Som alltid kallat dig hem, även när de var fem
Procent. Efter allt som hänt,
Kommer jag att fortsätta göra det, och nu har du fått höra det.

Kanske är det inte bara jag…

 

 

Det är något jag vill säga dig Jan – Brandbergen 9/9 2014

Jag har något att säga dig Jan

Också här syns du och valrörelsen, vi välkomnar den, dig, men, sen
Efter valet om en vecka, verkar ni tycka, att det kan räcka
Med uppmärksamhet för miljonprogrammet, för när väl stridsdammet,
Lagt sig, är alla de som sagt sig, vilja dela med sig av sin makt, säg
Genom att skydda arbetarnas rättigheter, nymoderater, såssar och allt vad de heter
Alldeles som bortblåsta, ni lämnar valstugorna låsta och de som trodde blåsta
Men det är inte om politikers förakt för orten, eller hur ni spelar bort klasskorten
Jag vill prata med dig, men någon har sagt mig, att en ska börja med att presentera sig
Alltså lärare sen ett decennium, i skolan sen föregående millenium,
Har i många år vigt mitt liv åt undervisning, och vill här ge dig en fingervisning
Om vad dina åtta år som skolminister, inneburit för oss kunskapsaktivister
Det tog förvånansvärt länge innan jag förstod, var du stod
Och vad du egentligen ville, kanske var jag i det här inget snille
Eller helt enkelt för fokuserad på min uppgift, att neutralisera okunskapens gift
Men nu har jag förstått, varför det har gått som det har gått
Och det beror på dig…

Det räcker att läsa ditt CV, Militärhögskolan nittitre och Infanteriets stridsskola innan dé
Krigshögskolans allmänna kurs, först av allt Infanteriets högskolekurs
Efter och under utbildningen, har ditt bidrag till folkbildningen
Bestått av att lära värnpliktiga marschera, och på sin höjd dödade addera
Du har inte en enda civil högskolepoäng, har aldrig jobbat utanför ditt militära gäng
Hur skulle du kunna göra annat, än att se på skolan som om tiden stannat?
Och försöka få den att efterlikna din älskade militär, oavsett hur mycket dina beslut tär,
På lärare, kuratorer, elever, ja, på alla oss som lever
I det som kallas verkligheten, och där ingen vill tvingas göra honnör för överhögheten
I vartenda beslut försöker du koncentrera makten till toppen, förslagen om ordningsbetyg var droppen
Som till slut fick poletten att trilla ner, och nu säger jag från många av oss, vi vill inte mer
Vi vill inte se hur du tar makt från elever och ger till lärare, förklarar att bara några är riktiga kunskapsbärare
Kallar dem förstelärare eller furirer, vet att dem lätt blir ledningens kurier,
Låter rektorerna sen slå ner på kritiker, ber dem byta skola eller bli politiker
Kallar det ett givande och ett tagande och du fortsätter enligt ett enda antagande
Att en statlig skola med dig som överbefälhavare, skulle vara sanningens och kunskapens innehavare
Att följden av det här är elever som mår allt sämre, ett kunskapsfall som är bland de främre, en kollaps som kommer närmre
Verkar du märkligt obrydd av. Att det är mer än lönen som gör en slav
Har du inte insett, trots att i princip hälften yrket övergett

Att liberaler dansar efter en så konservativ pipa, är för mig inte helt lätt att begripa
Men det jag verkligen inte kan fatta, är hur du genomgående står för det motsatta
Skola, utbildning och feminism, framstår som viktiga i din version av liberalism
Du säger:

”Skolan är ett viktigt område. Bland annat vill vi bekämpa det grova språkbruket som kränker tjejer och kvinnliga lärare.”

På kaserngården skrek du ”ludermässig” inte en gång eller två, utan som den vanligaste beskrivningen på,
Soldater som inte levde upp till dina krav, i ditt system är kanske F rätt bokstav
För att undvika detta misslyckande, bör soldaterna enligt ditt tyckande,

”Gå ut i skogen och runka upp stridskuken ordentligt!”

Och det här var faktiskt ett citat, och för mig är det nu alldeles uppenbart
Att du inte har i skolan att göra, att din ordning är en röra
Av auktoritära och militära principer, att de metoder som du tillgriper
Tillhör ett århundrade, då auktoriteter blev beundrade, och den som undrade
Blev hånad för att den inte visste, och alternativen finns visst det
Vi har både en Gustav och en Rosanna, men det är dags för mig att stanna
Jag har sagt mitt och önskar av hela mitt hjärta att du snart har gjort ditt
För skolan förtjänar mer, och i riksdagen är vi snart fler.

Men det beror på dig…

Källor:

Citaten är hämtade från ett reportage i DN (http://web.archive.org/web/20070912234139/http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=690404)

Uppgifterna om utbildningsbakgrunden kommer från Wikipedia och regeringens hemsida.Det är något jag vill säga dig Jan